Vad är det här?

Få se, nja en grönsvart hög med vita inslag. Plast? Papper?

Nähä, fågelfjädrar.

Här då? Vita pluttar spridda i mossan. Frigolit.

Och här? Jag håller upp prästostförpackning. Säger till nioåringarna bredvid: Tomma förpackning kan ni slänga här på stenhällen, invid bänkarna på utkiksplatsen över Stockholm, eller hur?

Nej, självklart inte, enligt barnen som genom fotbollsföreningen fått uppdraget att (med föräldrarna) städa ett område och inbringa kronor 3 000 till lagkassan.

De är stora nog för att förstå, men små nog för att … ja vaddå?

Är det av okunnighet, trots, nån-annan-ism, som vi vuxna slänger och drar?

Efteråt återsamlas laget och en pappa berättar att förbipasserande blivit lyriska; fantastiskt att vi plockade skräp.

Fem dagar senare går jag med säcken igen; nu är det två områden och 6 000 kronor till klass 3C som hägrar. Tillsammans jobbar vi rent fysiskt upp en ilska, vad fan håller folk på med?

Det finns inte på kartan att jag skulle slänga någonting, inte något, säger en mamma. För vi inser att det mesta av det som fyller säck efter säck måste ha dumpats med berått mod.

Frågan är om förövarna tänkt på att den där nånannan verkligen finns, och i första hand inte är vi extrajobbare, utan renhållningsarbetare som kanske just gjort fint i området. Och som borde behandlas med respekt.