Än doftar mitt vin!
För tusen år sedan blomstrade den arabiska kulturen i Spanien. Kalifens bibliotek i Cordoba rymde fyrahundratusen volymer. Detta var tvåhundrafemtio år innan Sorbonne grundades och femhundra år innan Shakespeare såg dagens ljus.
När Abd al-Rahman III år 929 utropade sig till kalif över den muslimska världen, valde han en jude till utrikesminister och en kristen biskop som ambassadör till det tysk-romerska riket. Enligt muslimerna i Spanien tillhörde judar och kristna bibelns folk. Man fick utöva sin religion fritt så länge inte Muhammed förtalades.
Araberna landsteg i Europa på 700-talet i en tid av förfall och förvirring som skapats genom folkvandringar och romarrikets undergång. Som bekant räddades antik vetenskap och kultur genom att översättas till arabiska i Bagdad. Mindre känt är den våg av ekonomisk uppryckning och kulturell blomstring som araberna initierade i Spanien och som långsamt spred sig norrut.
Islam förde den arabiska civilisationen till Spanien. Ny jordbruksteknik som bevattning, nya grödor som kronärtskockor och plommonträd, nya instrument som luta, fiol och hackbräde. Broar och vägar byggdes eller reparerades, den avfolkade landsbygden pånyttföddes. Arabiska blev det gemensamma språket, många konverterade till islam och det som en gång varit den romerska provinsen Hispania kallades nu al-Andalus. Cordoba var utan konkurrens Europas mest lysande kulturella och vetenskapliga centrum. Medan kristendomen långsamt erövrade allt fler arabiska städer, växte sig den gemensamma kulturen allt starkare.
I mitten av tusentalet föll Cordoba offer för sina egna intriger och Spanien delades upp i stadsstater – som i Italien. Men trots strider och sammansvärjningar, trots tillfälliga förbund, lika plötsliga fientligheter och kortlivade erövringar fortsatte muslimer, judar och kristna att samverka. En toleransens kultur som skulle slå Europa med häpnad.
När Cordoba föll fanns ingen stadsstat tillräckligt stark nog att besegra de andra, istället tävlade man om att kulturellt efterträda Cordoba. Hoven fylldes av filosofer, arkitekter, musiker och framför allt poeter. Kristna som sökt skydd hos trosbröder uppåt Pyrenéerna, fann att man hade mer gemensamt med sina före detta arabiska grannar. I städer som erövrats av kristna slogs man om muslimska hantverkare för att uppföra kyrkor, medan hebreiska sånger framfördes med arabisk brytning i synagogan.
Med slaget vid Hastings år 1066 intog normanderna med Vilhelm Erövraren i spetsen England. Två år tidigare intog en annan Vilhelm, kung av Akvitanien, med stöd av andra normander en stad i norra Spanien. Samme Vilhelm som förekommer i Evert Taubes ”Hertig Vilhelms Visa”:
Jag har gjort dig orätt, min kära kusin,
Men hämnden är Herrens, den är inte din!
Bed till Gud! Du kan ju latin,
Själv ber jag på vårt språk om förskoning.
Men stick mig ett vildsvin, ett sista till slut!
Än doftar mitt vin! Hej! Häll i och drick ut!
Flicka! Räck mig genast din trut
Och din barm och dröj kvar i min boning!
Mötet med al-Andalus var som en uppenbarelse. Utsökta kläder, rena gator, maträtter med vidunderliga kryddor, för att inte tala om kvinnorna. Särskilt unga kvinnor som uppträdde med sång, kallades qiyan, vilka segrarna i rikligt antal tog med sig hem som krigsbyte för att uppträda vid hoven i Provence och Akvitanien. Deras sång spred sig som en löpeld, deras ord fascinerade, deras konst blev högsta mode i länderna norr om Pyrenéerna. Så uppstod det som vi idag kallar den provençalska trubadurdiktningen.
Sonen till en av erövrarna, Vilhelm IX av Akvitanien, skrev:
Ännu minns jag den morgon
Då vi gjorde slut på kriget
Och hon gav mig en så stor gåva
Sin kärlek och sin ring:
Måtte Gud låta mig leva länge nog
Att mina händer når under hennes mantel
Diktningen spred sig norrut, liksom vetenskap, stadsbyggnad och jordbruk. Allteftersom kristna kungar tog mer och mer av Spanien från arabiska regenter, började skrifterna översättas till latin. Samtidigt växte spanska, franska och italienska fram ur vulgärlatin. Det var en process på flera århundraden.
Då araber och judar kastades ut ur Spanien 1492, samma år som Columbus ”upptäckte Amerika”, var det en oförsonlig fundamentalistisk kristendom som försökte krossa åttahundra år av arabisk civilisation.
Mitt inuti moskén i Cordoba byggdes en katedral. När kung Karl V av Spanien, regent över Nederländerna, Neapel och Sicilien, kejsare över det tyska riket, härskare över kolonierna i Latinamerika och Afrika för första gången fick se katedralen, sa han till arkitekten: ”Ni har förstört det som man inte kan se någonannanstans, för att bygga något som man kan se överallt.”
Moskén finns fortfarande kvar liksom ett museum över det mångkulturella Cordoba, där man kan höra den muslimske poeten Ibn Arabis ord:
De skriftlärde förmanar oss: ”Detta är förbjudet! Detta är tillåtet!” Aldrig säger de: ”Du är ansvarig för dig själv. Tänk efter själv!” Vilket Koranen uppmanar oss på varje sida. Att lyssna på dessa lagens väktare får en att tro att mellan Gud och människan finns bara förhållandet mellan herre och slav. Bröder, tron och filosofin börjar där detta förtorkade lagrabblande tar slut!
Men varför inte sluta med hur den spanske kungen Alfons den vise summerar sitt liv:
Jag hade turen att växa upp i Toledo, där biskop Raymond med hjälp av sina kristna och judiska översättare gjorde mig förtrogen med islams kultur. Jag lät översätta Koranen och Talmud till latin. Den ärofullaste handlingen under mitt liv som regent var att i Murcia skapa en skola där man samtidigt undervisade kristna, judar och muslimer. Under min regering kunde Spanien med hjälp av lärde från våra tre religioner väcka Europa till en sann renässans.
Peter Mosskin