Ett av de allra mest produktiva Ivar Lo-prisen var det som gick till Birgitta Trotzig år 2000, just därför att det var långtifrån självklart. Var hon en arbetarförfattare? Trots att hon hela tiden skrev om de utsatta, ja uppfann de utsatta i sin själ och sin skrivkonst, så var hon ju ändå religiös och individualistisk, som poet, som sökare och som människoskildrare.

Det handlade om den enskildes relation till sitt samhälleliga öde, kollektivet var mera ett hot, en gudlös anonymitet, ja elakhet.

Just därför var det produktivt att ge henne pris, att placera in hennes verk bland de viktiga samhällsskildrarna. För arbetarrörelsen behöver inte bara en teori om arbetet och kapitalet, den behöver också en människosyn. Och människan börjar förtryckt och förvirrad, men slutar i bästa fall i nån form av förvissning.

Det finns paralleller mellan vägen till tro och vägen till medvetenhet, även om de alls inte sammanfaller, men heller inte utesluter varann. I bägge fallen ett stort Arbete, som faller på den enskilde. Liksom för övrigt skrivandet, skapandet.

Vi minns Birgitta Trotzig, som dog i helgen, genom att citera en klarsynt passage ur Dykungens dotter, det handlar om klassvillkor i folkskolan och en kopia går till dagens pedagogiska debatt:

”Och i det alltför ljusa ljuset blev varje barn värderat – uppåt! – eller avfärdat – neråt! Sedan visste barnen vad de var, somliga visste att de alls ingenting var, allt var färdigt och avgjort innan det alls hade börjat. De som föll igenom, de föll igenom. – Det var ju för att de var som de var, ingenting att göra åt det. Dystra lärare trälade långa tunga liv med att lära överflödiga individer läsandets och läxans för dessa helt nyttolösa konster. När de livsdugliga efter fjärde klassen hade avgått till läroverket, vad återstod? dy och avfall, dy och avfall, på sin höjd gödsel!”