Varje bankdag, måndag till fredag, har de fyra stora affärsbankerna hittills i år tillsammans tjänat knappt 350 miljoner kronor. Det mot­svarar mer än en och en halv miljard kronor i veckan – eller drygt 22 miljarder under det första kvartalet.

Siffrorna kommer från samma sektor som för något år sedan var så illa ute att risken för att gå under var, om inte överhängande, så näst intill. Men nu är det återigen strålande tider, härliga tider åtminstone för aktieägarna i bankerna.

Mer oklart är det om samma välvilja eller omsorg riktas mot kunderna. De anställda kan med största sannolikhet inte heller räkna med någon gräddfil trots att resurserna finns.

För oss låntagare och sparare – som ser gapet mellan in- och utlåningsräntor växa kvartal efter kvartal – finns få om ens några möjligheter att gardera oss och skydda vår privatekonomi. Den av alla lovprisade konkurrensen om kunderna märks inte särskilt mycket.

Det spelar oerhört liten roll om du som kund använder dig av alla de goda råd som privatekonomiska rådgivare delar ut. Var tuff, spela ut bankerna mot varandra, kräv rabatt om du är en god kund i ban­ken och så vidare och så vidare – det leder till samma resultat. Kunderna får stå för fiolerna.

Som ett tidens tecken är bankvinsterna och den aktuella rapportfloden viktig. Den visar hur snabb den ekonomiska återhämtningen varit och är. Med en avtalsrörelse för dörren – den startar i september – är all ekonomisk statistik nu argument för både fack och arbetsgivare. Och alla siffror tolkas och omtolkas för att passa den egna uppsättningen ­argument.

Men arbetet med att få siffrorna att passa den egna agendan går olika bra och det är inte så konstigt. Det är svårt att formulera ett krisbudskap samtidigt som vinsterna lyfter som raketer i bransch efter bransch.

Så här långt har därför floden av siffror tveklöst gynnat löntagarnas uttalade ambition att formulera avtalskrav som baseras på den starka ekonomiska återhämtningen. Och affärsbankernas uppvisning har som ett exempel bland många spätt på bilden av en blågul ekonomi som för närvarande går som tåget.

Det kan därför inte komma som någon överraskning att också löntagarna vill ha sin del av kakan och att kraven därför blir avsevärt högre än förra gång­en då krisen låg som en våt filt över hela arbetsmarknaden.

Avtalsrörelsen 2011 och 2012 som genomförs i en ekonomi som präglas av stark och snabb återhämtning borde därför bli en omgång mer i linje med de senaste 15 åren. Då har de genomsnittliga löneökningarna stannat på 3,5 till 4 procent om året.

Det kan bli vägledande också för den kommande avtalsrörelsen.