Veckans BOK: Lillemor Östlin

På femtiotalet diktar Paul Andersson, amfetaminets och utanförskapets mästerlige skildrare ”men fly, ty blott i själva flykten lever du” och påbörjar en resa mot odödligförklarande som litterärt geni och samtidigt en sidokarriär som uteliggare i Paris.

Ungefär samtidigt lever Lillemor Östlin i Stockholm. Ett tämligen vardagligt liv, som snart ska trasas sönder av utekvällar, droger, kriminella män. Hon hamnar själv i tung brottslighet och tillbringar åratal på kvinnofängelset Hinseberg, har även under en tid en omtalad relation med justitieminister Geijer.

Åren i utanförskapets pundarkvartar har gett Östlin unika inblickar i människors psyke och kriminalvården. Vilket har lett fram till Hinsehäxan 2005, självbiografiska Dagbok från kvinnofängelset 2009.

Skäligen misstänkt för mord är hennes tredje bok, en roman om flykt och utsatthet i Stockholms södra förorter.

Att teckna ett sällskap påtända kraftkarlar som baxar ved, bensin och kopparkabel till värme, transporter och försörjning, som utsatta kanske låter lite löjligt. Men utsatta är just vad dom är, Bosse, Gurra, Hjalle och dom andra i boken.
Dom är skitiga. Inte blir dom vackrare av att husvagnslägret inte har rinnande vatten och möjligheterna att gå på toaletten och duscha finns hos kompisar i omnejden eller på storvaruhusens kundtoaletter. Om dom har en femkrona till det besöket, vill säga.

Boken utspelar sig i husvagnsmiljö, där män, bilar, brott är det centrala temat. När Gittan, bokens kvinnliga huvudperson och mordoffrets sambo, ställer till med storkok så är det inte ärtsoppa. Det är dödsdrogen GHB som puttrar på gasolköket.

Under några veckor får vi följa händelseförloppet, då en sliten narkoman skadar sig självförvållat och avlider. Östlin tecknar en grupp individers sätt att förhålla sig till livet, kärleken, vänskap, sorg och polisbesök. Hur de tänker, hur de samverkar i grupp, hur de hanterar olika situationer på egen hand och i polisförhör.
Fula. Kanske. Skitiga – ja! Men – elaka?

Att en död, skadad man hittas nedgrävd i skogen beror inte på elakhet, nonchalans. Det visar Östlin på genom att låta figurerna tänka och utveckla hur de hanterar situationen. Åratal av succesivt utanförskap gör att en väl grundad misstro mot myndigheterna har byggts upp. Därav det scenario, som rullar vidare mot en katastrof.

Vi får genom Östlin veta att ”dom här” pundarna kan älska och sörja som ”vi andra”. Den här romanen hade lika gärna kunnat heta ”Pundare – så funkar det” och sättas i händerna på socialministern. Den är saklig, utan överdrifter, välskriven och ger en unik inblick i hur utsatthet stämplar, demoniserar och bränner bort den identitet som fanns hos en människa från börjar. En människa som var – någons älskade son eller dotter.

Susanne Backman