Franskt arbetslivsreportage

Florence Aubenas bosätter sig i en förfallen fransk industristad, Caen, med berättelsen att hon är nyskild f d hemmafru och tar vilka okvalificerade jobb som helst.

Egentligen är hon stjärnjournalist med många uppdrag till konfliktdrabbade områden runtom i världen.

Och hennes förmåga att anpassa sig och smälta in är anmärkningsvärd, liksom hennes iakttagelseförmåga.

Hon tecknar en bild av arbetsmarknadens näst nedersta botten, där det bara finns tillfälliga timanställningar och inget som helst utrymme att ställa krav på arbetstider och arbetsvillkor.

För att få jobba kvar på campingen Vita Hästen måste man finna sig i att två timmars betald arbetstid motsvarar sex timmars reell arbetstid plus förnedrande utskällningar för allt som inte är perfekt.

Det finns ju så många andra som vill ha jobbet.

Var och en som vill få en inblick i det europeiska arbetslivets utmarker, samma domäner som dem Lundberg beskriver i Yarden, bör läsa denna välskrivna och välöversatta bok, utgiven på ett av de främsta litterära kvalitetsförlagen.

Förutom en tillintetgörande karakteristik av systemet och villkoren – inklusive fackets gubbighet – innehåller Kajen i Ouistreham nämligen också många stunder av arbetsglädje och tillfredsställelse. Hon tycker om att jobba och är fena på att koppla av.

Skildringen av festen med arbetslaget som städar färjan är rena filmmanuset.

PS. Att jag ovan kallade den värld Florence möter för ”näst nedersta botten” beror på att hon satt upp regeln för sig själv att bara ta vita jobb via arbetsförmedlingar. Så det faktum att mycket av arbetet i Frankrike utförs svart av papperslösa som lever under utvisningshot kommer inte med i beskrivningen – vilket  i och för sig också det säger nånting om att de etniska och språkliga gränserna också spelar en aktiv roll i sorteringen av arbetskraften i olika kategorier med olika villkor.