Tjänsteman i frontlinjen

Sture Nordh tömmer sitt kontorsrum på TCO efter 12 goda år.
– Det är rätt att avgå nu, säger han. Föryngring är nödvändig.

Den tjänstemannarörelse som Sture Nordh klev in i 1977 var en blek kopia av dagens centralorganisation. Då framlevde TCO i huvudsak sitt fackliga liv i LO:s skugga. I dag är situationen om inte den omvända så ändå kraftigt förändrad. Han lämnar över en tjänstemannarörelse som har tagit klivet in i rampljuset.

Tillsammans med akademikerna i Saco har tjänstemannarörelsen sedan flera år tillbaka fler medlemmar än LO-förbunden. Och att storleken räknas är uppenbart.

Tjänstemännens röst hörs numera tydligare än tidigare i den allmänna debatten Samtidigt har också kontakterna med politiken utvecklats dramatiskt.

Att bryta LO-dominansen har ställt krav på hårt och uthålligt arbete och en vilja att pröva nya arbetsmetoder.

– Dominansen från Norra Bantorget har historiskt varit mycket påtaglig. Det har inte minst gällt de politiska kontakterna. Den socialdemokratiska hegemonin gav under lång tid LO den kortaste vägen till den politiska makten. Det kunde jag – eller vi – avundas dem, säger Sture Nordh.

Men utan politiska genvägar tvingades tjänstemannafacken experimentera mer för att nå ut och etablera en plattform för de partipolitiskt obundna tjänstemännen.

– Det var i denna situation som vi började kommunicera direkt med medborgarna via opinionsundersökningar kring angelägna frågor och skapa uppmärksamhet, berättar han, inte utan stolthet.

Tillsammans med vännen och kollegan Ulf Mårtensson utvecklade han konceptet så långt att det kom att bilda skola för många fler fackliga organisationer. Att undersökningarna byggde självförtroende och göra tjänstemännen kända råder det inga som helst tvivel om. De satte i alla fall SKTF på kartan.

För den då unge Sture Nordh var SKTF ett passande pastorat. Centrum av den offentliga sektorn var hemmahamn för en socionom med ett brinnande intresse för fack och politik.

Redan som 26-åring hade Skellefteåsonen blivit förbundssekreterare på SKTF och därefter var vägen utstakad. När ordföranden Björn Rosengren lämnade SKTF 1982 för samma uppdrag i TCO var successionen klar.

Men det var ändå inte Björn Rosengren som var hans viktigaste mentor och ledstjärna under de unga åren.

– Björn var en viktig person i mitt liv, framför allt i ett avseende. Han var aldrig rädd för att omge sig med personer långt mer begåvade än han själv. Det var sann storhet och vittnade om gott självförtroende. Jag har försökt kopiera Björn på den punkten.

Nej, viktigast i formandet av fackföreningsledaren Sture Nordh var en amerikan. Victor Gotbaum, legendomspunnen facklig ledare för New Yorks offentligt anställda, blev hans mentor och fackliga förebild.

– Han var den enskilt viktigaste personen i början av min karriär. Jag blev trots min ungdom behandlad med respekt när vi träffades 1980 och han imponerade på mig. Jag var bara 28 år och förbundssekreterare inom SKTF.

Victor Gotbaum spelade en av görande roll när staden New York höll på att gå i konkurs under 1970-talet. Modiga och djärva insatser där medlemmarnas pensionspengar spelade en avgörande roll för att hålla kreditorerna från dörren gjorde honom till en levande legend.

Men de båda företrädarna i TCO-toppen Lennart Bodström och Björn Rosengren var också, på olika sätt, viktiga personer under Sture Nordhs fackliga resa.

– Jag har lärt mig både vad man ska och inte ska göra av dem och andra kloka personer i min närhet, säger han när vi träffas och pratar om tjänstemannarörelsens utveckling under den period han själv i allra högsta grad varit med och påverkat vägval och riktning.

I dag är han själv mentor eller stödperson åt fler unga ledare, men han väljer att inte namnge dem. Det får vara deras ansvar, tycker han.

Men han har inte varit mentor för Eva Nordmark skyndar han sig att tillägga, väl medveten om vilka spekulationer som snabbt uppstår när namn inte offentliggörs.

Att han själv är en av arkitekterna och också utförarna av tjänstemannarörelsens förvandling är oomstritt. Han har funnits i dess ledning under tre decennier och gradvis flyttat fram positionerna.

När han i nästa vecka lämnar över stafettpinnen till just Eva Nordmark är det därför inte utan stolthet han ser på centralorganisationen och vad den åstadkommit. Men där finns också en stor portion vemod. De roligaste tolv åren i yrkeslivet är till ända.

– Det är rätt att avgå, både för mig och för TCO. En föryngring är nödvändig. Och beslutet att lämna uppdraget har växt fram hos mig det senaste året, säger han. Men det är klart att jag kommer att sakna jobbet och människorna.

Att han samtidigt drabbats av en allvarlig cancersjukdom avfärdar han som avgörande för beslutet att avgå. Det underlättade, men avgjorde inte, säger han.

– Jag har en cancerform där tumörerna växer till mycket långsamt och i bästa fall har jag därför en lång rad goda år framför mig. Jag ska försöka ta vara på dem.

Stoltheten över vad Tjänstemännens centralorganisation åstadkommit betyder inte att allting är gjort, och att det som återstår är en underbar skördetid.

– Tvärtom, vi har många hemläxor att göra när det gäller att förändra och förnya den fackliga organisationen, betonar han.

Varje år finns en årskull med 100 000 unga som träder ut i vuxenlivet och arbetslivet. Alla ska, enligt TCO-ordföranden, vinnas till facket – eller åtminstone förstå betydelsen av vad det är och gör.

Det är just gamla underlåtenhetssynder som lett till den fackliga kräftgången de senaste åren. Och att trenden äntligen vänt uppåt igen för tjänstemannarörelsen är frukten av stenhårt arbete och en öppenhet för ständig omprövning av arbetsmetoder.

– Regeringens förändringar av a-kassan var droppen som fick bägaren att rinna över, filosoferar han. Trenden med fallande intresse och vikande medlemssiffror fanns tidigare. Men en kraftigt försämrad a-kassa förstärkte en redan etablerad trend.

Fartblindhet kallar Sture Nordh den sjukdom som alla fackliga organisationer hade drabbats av. Hög facklig organisationsgrad var en absolut sanning och inget kunde hota den.

– Vi levde vidare som om ingenting hänt även när de första signalerna kom. Vi agerade som om det fanns en särskild skandinavisk gen som garanterade att alla gick med i facket efter några år på arbetsmarknaden.

Ingenting hände därför när medlemstappet började. Först när förlusterna övergick i ett veritabelt ras insåg alla vad klockan var slagen. Men också då tog det tid att blir överens om hur samarbetet skulle se ut för att visa människor värdet av det fackliga medlemskapet och vinna tillbaka förlorad mark.

– Vi hade under så lång tid struntat i att agitera och propagera för facklig organisering att vi schabblat bort grundbudskapet. Det var därför ett tufft uppvaknande och en mycket svår omprövning vi ställdes inför.

Färska medlemssiffror skvallrar dock om en begynnande framgång i arbetet med att ta tillbaka förlorade medlemmar. Av de förlorade nära 100 000 har 20 000 återvunnits de senaste åren.

– Det finns inga enkla lösningar utan ett uthålligt arbete varje dag året runt för att lyckas, säger han och påpekar att det också är en bra karaktäristik av honom själv:

– Jag är ju inte så spännande och glamorös, men jag är väldigt uthållig.