Vi har råd att både försvara och förbättra vår välfärd.
Men varje gång vänstern pratar om välfärd förvandlas det i tidningar och tv till skattehöjningar.
Ivrigt påhejade av en massiv borgerlig mediapropaganda har många inom vänstern därför blivit livrädda för att tala om allt som kan uppfattas som höjda skatter.
Juholt har tagit ett steg tillbaka när han i skuggbudgeten nu deklarerar att välfärden i vart fall måste gå före skattesänkningar.
Men sanningen är denna: Vi kan både öka skattefinansierad välfärd OCH öka den privata konsumtionen — samtidigt.
De klara sambanden har bara fördunklats av ett samhällsklimat där högerretoriken med hjälp av media tyvärr kidnappat hela debatten.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i två stora undersökningar, (den första för tio år sedan, den andra i höstas), slagit fast att vi inte behöver höja skattesatsen alls för att behålla hög nivå på välfärden.
Detta brukar slå folk med häpnad. Låsta i föreställningen om att vi står inför en gigantisk åldringsboom som gnager oss in på benen ser de flesta inte att denna bild bara är resultatet av en lyckad propaganda.
Och vad är då problemet, om dagens välfärd tvärsemot vad alla olyckskorpar säger skulle kunna klaras med dagens skattesats?
Jo, eftersom vi ständigt blir rikare genom vår tillväxt (dubbelt så rika inom några decennier) så är resonemanget att vi inte kommer att nöja oss med dagens standard på äldrevård och annan välfärd. I framtiden vill vi ha guldkant på omsorg och sjukvård eftersom vi är vana vid guldkant under åren i yrkeslivet.
Därmed kommer kostnaderna att öka med en procent per år, beräknar SKL, och då måste vi höja skattesatsen om vi ska tillfredsställa folks ökade krav.
Det kan mycket väl stämma även om omfattningen av åldringsboomen som sagt är en del av en överdriven propaganda.
Det konstaterar också professor Marta Szebehely i senaste numret av SSU:s tidning Tvärdrag, som ägnar en stor del av numret till en genomgång av välfärdens kostnader.
Behovet av äldreomsorg har faktiskt sjunkit under senare år, tvärtemot vad alla tror, och kostnaderna för den har därmed minskat, konstaterar Szebehely. Och anhopningen av vårdkrävande 80-plussare var större under de decennier som just passerat än vad den kommer att bli i framtiden.
Men genom att med fasansfulla framtidsvyer måla upp bilden av att vi står inför oerhörda kostnader vill högerretorikerna får oss ”krismedvetna” om att skattevägen är stängd. Vi ska alla springa runt och skrika ”Något måste göras!”.
Lösningen på denna konstruerade kris, är då enligt högerretorikerna, att välfärden måste privatiseras, det vill säga att var och en betalar sin välfärd själv via sin egen plånbok.
Det påverkar naturligtvis inte kostnaderna. En operation kostar ju lika mycket vare sig den betalas via skattsedeln eller ur egen ficka.
Det enda en privatiserad betalning innebär är att ojämlikheten blir större mellan dem som har råd med välfärd och dem som inte har det, och det egentliga syftet med högerretoriken är att snabbare föra över pengar från skattefinansierad offentlig sektor till det privata näringslivet.
En sådan överföring sker redan.
Tvärtemot vad de flesta tror har vi under många decennier ökat den privata konsumtionen betydligt mer än den offentliga.
Den borgerliga retoriken om den ”ofantliga” sektorns tillväxt stämmer alltså inte.
Den privata sektorn har ökat betydligt mer.
Men de borgerliga retorikerna är inte nöjda med hastigheten i denna överföring från det offentliga till det privata. De vill ytterligare öka takten genom att utmåla skattevägen som katastrofal, fasansfull, omöjlig och framför allt dyr.
Och här kommer det stora tankefelet som även nästlat sig in i vänsterleden:
Felet är att svälja högerns tal om att vi aldrig kan öka både skattefinansierad välfärd och privat konsumtion samtidigt. Vilket vi mycket väl kan göra. Det är också önskvärt om vi vill ha en jämlik välfärd.
Om vi blir dubbelt så rika de närmaste decennierna finns det gott om utrymme att öka skattefinansierad välfärd och få den guldkant på välfärden som SKL pratar om samtidigt som vi ökar den privata konsumtionen.
Det finns ingen motsättning, ingen kris.
Det här ställer krav både på fackförbund och politik eftersom alla måste få ta del av den ökade rikedomen.
För vänstern och socialdemokratin behövs alltså inte mer än en klassisk välfärdspolitik: låt inte inkomstskillnaderna skena i väg, och stå för en hög välfärd till alla fördelad efter behov och inte plånbok.
Kom igen, vänstern. Lås inte in debatten i tal om höjda eller sänkta skatter.
Med klassisk vänsterpolitik som värnar välfärden kan både hög välfärd betalad via skattsedeln OCH högre privat konsumtion skapas.
Det gäller bara att bryta sig loss från högerretorikens myt om motsatsen.
