Varje bok som kommer ut gör anspråk på att bli bemött, att få svar i form av en kompetent och gärna ifrågasättande text. Förr i världen var det där enklare, med begränsad utgivning och gott om spaltutrymme; det fanns ett slags ekosystem mellan förlagen och pressen.

Recensioner på utgivningsdagen var nånting självklart. Liksom att de som skrev dem fick ordentligt betalt.

Nu är allt så oerhört mycket trängre; de allra flesta böcker erhåller väldigt få svar på sitt anrop till världen, eller ”bara” nyhetsartiklar kring att de skrivits och publicerats och i bästa fall innehåller nånting skandalöst.

Det behövs sannerligen uppfinnas en kritik på en annan våglängd, med ett annat tempo än nyhetstävlan.

Sen tillkommer problemet med vem som ska bekosta det dryga arbetet. Det rimligaste vore en bit av presstödskakan som gick direkt till arvodering av texter om nyutkomna böcker – fackböcker och skönlitteratur, och varför inte alla andra konstformer också?

Detta sagt apropå att lotidningen.se/kultur i dag publicerar en recension av två stycken ett år gamla böcker: den historik som gavs ut till Kommunals hundraårsjubileum, av Ylva Waldemarsson och Lars Ekdahl.

Jag ser vagt framför mig en webb-baserad form för detta slags långsamma kritiska bemötande, som inte tävlar om nyhetsplats utan om nånting mycket viktigare, en plats i historien.

Problemet, förutom betalningen, är det följande (och jag talar inte bara i egen sak, som överbelupen redaktör, utan även som frustrerad läsare): att man som skribent måste läsa en bok för att upptäcka att man har nånting viktigt att säga om den.

Artikelbeställningar som inte utgår från omslaget och pressmeddelandet, utan får växa fram.