Hur mycket får de lägga sig i?

Ett flertal hip hop-spelningar har blivit inställda runt om i Sverige den senaste tiden. Det är efter påtryckningar från polisen som fritidsgårdar i bland annat Växjö har valt att ställa in spelningar. Anledningen: musiken är för drogliberal, uppviglande eller skapad av ”gangsters”. Men är det en tillfällighet att åtgärderna bara drabbat samhällskritiska artister?

Det var hip hop-gruppen Labyrints inställda spelningar som startade en debatt. Två inställda spelningar på två veckor. En i Värnamo och en i Växjö. Men exemplen varken börjar eller slutar med Labyrint. Ken, Kartellen, Stor och Carlito är några av de som drabbats av samhällets moralpanik. Det de har gemensamt förutom genren är att det är grupper som skriver samhällskritiska texter som slår uppåt. Den glättiga hip hopen, rocken och popen står orörda.

”Förhandscensur, rasism och okunskap,” skriker ett enat hip hop-Sverige med bifall av musiker och kulturarbetare från andra genrer. Medan myndigheterna står och försvarar sig med lösa grunder.

– Det är faktiskt i åhörarens öron som man bestämmer vad budskapet är för något. Och då bedömmer jag att 13-åringar inte bör lyssna på det här, säger Thomas Berglund, skol- och barnomsorgschef i Växjö till P1-morgon.

En ståndpunkt som han får bifall för även av de drabbade artisterna.

– När vi kör på klubbar är det en vuxen publik. Där kan vi ventilera våra åsikter lite friare. Vi kör inte ”Whiskey och ganja” på fritidsgårdar. Det är inte så att vi är för någon censur. Det känns bara inte rätt att att köra den låten för folk som inte borde dricka, säger Aki från gruppen Labyrint när jag ringer upp honom.

För det var just låten ”Whiskey och ganja” som Växjöpolisen enligt egen utsago hade granskat. Som förvisso kan tolkas som drogliberal. Men den skiljer sig från Labyrints övriga material.

– Om de säger att vi är drogliberala, har de inte lyssnat på våra texter. Vi rappar mycket om droger. Men oftast när vi nämner droger är det negativt, säger Aki.

I onsdagens P1-morgon bemötte musikjournalisten Ametist Azordegan saken med en fråga till Thomas Berglund.

– Är det så att ni från kommunen går in i era bibliotek, som också är skattefinansierade, och tittar på vilka böcker som finns där?

Svaret var ett något slingrande nej. Frågan är väsentlig, för hip hop är kultur. Hip hop är konst och att som polis påverka kulturutbudet är att gå utanför sin tjänsteroll.

– Det är ju större än hip hop. Hur mycket ska någon få bestämma om vad som är rätt och vad som är fel? Det är läskigt, man vet inte vart det ska sluta. Hur mycket får de lägga sig i? säger Aki.

Thomas Berglund har nog rätt i att det inte är lämpligt att 13-åringar ska gå på spelningar med låtrader som ”Fuck rökförbud, vi röker braj i lokalen. Finns ingen aina i haket, står och rhymar i baren.” Men att utan pardon stoppa musiken går inte.

– Det enda vi gör är rappar och sjunger. Det är inget kontroversiellt. Gillar de inte texterna kanske det är bättre att ha en dialog med oss innan de ställer in spelningarna, säger Aki.

Hip hop har sen dag ett varit en protestgenre. En musikstil som manar till kamp och utan att försköna beskriver verkligheten. Det må vara rått och skrämmande för en oinvigd. Men samhället är just det, hårt och rått. Det finns misär, det finns droger och det finns våld.

Det är kulturens uppgift att spegla verkligheten. Och just nu känns det som att det är hip hopen som tar jobbet med att beskriva den mörka sidan av samhället. Aspekter som sopas under mattan när vi ska presentera det framgångsrika Sverige.