Äpplet sjunger
fåglarna lyssnar
jag vrider på mina många föremål


Vad är det som berör mig så hos Peter Waterhouses dikter? Jag läser och läser i Aris Fioretos fina översättningsvolym Pappren mellan fingrarna för att ta reda på det, och drar mig till minnes den uppläsning han höll på Stockholms Stadsbiblioteks Bokbazar för några veckor sen.
Då förklarade han att han skriver för munnen och det stämmer verkligen. Klangerna, humorn, språkblandningen är ett slags beatbox.
Så det är en förklaring till dragningskraften: det orala/vokala. En levande röst.
Men sen är det nånting med snabbheten också. Waterhouse klipper ihop associationer med en espri som man får gå långt för att hitta motsvarigheter till. Kanske Gunnar Björling, Nelly Sachs, René Char eller dansken Ivan Malinowski.
En språklig och målerisk collageteknik som lämpar sig väl för den bit av världen han täcker, uppvuxen och boende i Österrike med en brittisk far, och väldigt öppen för det flöde av många språk och kulturer som finns därnere i samspelet med Balkan och Ungern, både det forna kejsardömet och dagens migrationer. Han har till och med förmågan att vara på flera ställen samtidigt, som i den stora dikten som jämför klangen från en bykyrka med klangen från den stora domkyrkan. Eller reseanteckningarna längs europavägen under Jugoslaviens upplösningskrig.
Men egentligen är det nog hans jaglöshet som frapperar. De långa, tumlande dikterna eller de oändliga sviterna av kortdikter upphäver avståndet mellan iakttagaren och det han iakttar. Han blir ett med äpplet. Eller ännu rättare sagt: Han blir intet med äpplet.