Försäkringskassan beslutar om sjukpenning utifrån bristfälligt underlag. ”Oacceptabelt”, anser Inspektionen för socialförsäkringen (ISF).

Sedan början av 1990-talet har flera undersökningar pekat på att läkarnas intyg inte ger den information som Försäkringskassan behöver för att avgöra om människor har rätt till sjukpenning eller inte.

Så sent som 2009 fann Riksrevisionen och Försäkringskassan i varsin granskning att bara vart fjärde intyg innehöll de uppgifter som behövs för att besluta om sjukpenning.

Trots seminarier, förändrade blanketter och andra ansträngningar har det inte blivit bättre. Snarare tvärtom. ISF har gått igenom nästan 400 sjukpenningärenden, och finner nu att de medicinska underlagen sällan uppfyller de krav Försäkringskassan ställer.

Sett till de försäkrades senaste läkarintyg finns tillräcklig information bara i 13 procent av fallen. De fält som läkarna är sämst på att fylla i är de som handlar om hur sjukdomen påverkar patientens arbetsförmåga och hur patientens nuvarande arbetsuppgifter ser ut.

Nu hänger beslut om sjukpenning ofta inte på ett enda papper. När ISF ser till alla underlag som handläggarna faktiskt har tillgång till, inte bara det senaste läkarintyget, visar sig den efterfrågade informationen finnas i 70 procent av fallen. Därmed ger ISF:s rapport faktiskt en ljusare bild än tidigare studier gjort.

Men även 70 procent är för dåligt. ”Kvaliteten i beslutsunderlagen är oacceptabelt låg”, skriver ISF:s generaldirektör Per Molander.

Då läkarintygen är för tunna ska Försäkringskassans handläggare skicka tillbaka dem och begära att de kompletteras. Men i många fall sker inte det, konstaterar ISF.  Försäkringskassan följer därmed inte sina egna regler.

Det behöver ändå inte betyda att handläggarna gör fel, resonerar ISF i rapporten. Det kanske är orimligt att begära att varje läkarintyg ska kompletteras till dess att det helt stämmer med regelboken. Om handläggarna har de uppgifter de behöver från annat håll, eller om beslutet ändå redan är uppenbart, är det ju meningslöst att be läkaren om kompletteringar.

– Och man kan inte bara kräva av läkarna att de ska lämna mer uppgifter. Den lösningen har bevisligen inte fungerat, säger Nadja Grees, som har lett ISF:s granskning.

– Det är dags att nysta i en annan ände och fråga sig: Behövs verkligen alla de uppgifter som Försäkringskassan begär? Och är det just en läkare som ska lämna dem? Frågor om bland annat patientens arbetsuppgifter kanske någon annan ska svara på.

Marie Wedin, ordförande i Sveriges Läkareförbund, talar om en kulturkrock mellan Försäkringskassans mallar och läkarnas syn på sin uppgift.

– Läkare fyller i det som läkare tycker är relevant. Dit hör patientens diagnos. Uppgifter om funktionsnedsättning och arbetsförmåga har däremot traditionellt inte funnits på läkarintygen.

– Det kanske går så länge arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till ett yrke som läkaren känner till. Men många patienter är arbetslösa. Då ska läkaren bedöma förmågan mot hela den reguljära arbetsmarknaden. Det är en oerhört gränslös bedömning man kräver av oss.