Bengt Huldt

När Stål och metalls vd, Bengt Huldt, lägger upp årorna den sista april har han tjänat den privata arbetsgivarvärlden i 34 år. Men det var snubblande nära att hans karriär i stället fått fackliga förtecken.

– LO:s Rättsskydd försökte värva mig, men TCO hann före och det var där jag började efter tingsmeritering i Stockholm, säger han och skrattar. Och om inte tjänsten varit på prov kanske jag hade blivit kvar.

Just i dag stiger han ut ur det legendariska ”järnbrukskontoret” vid Kungsträdgården för gott – och därmed försvinner den sista av de ursprungliga undertecknarna av industriavtalet från 1997. Nästan samtidigt ersätts ursprungsavtalet sannolikt av en ny version, framförhandlad i år.

Och trots all kritik och all diskussion om avtalet är Bengt Huldt nöjd med vad det inneburit under de här 14 åren.

– Det har tjänat industrin väl, säger han. Det tror jag alla måste hålla med om, trots störningar och uppsägningen av avtalet.

Han främsta förhoppning inför det nya avtalet är att de som skriver under ska känna samma respekt och ansvar för avtalet som de första undertecknarna gjorde förra gången, säger han när vi träffas i början av april.

– Att stå upp för avtalet och ständigt försöka utveckla de partsgemensamma delarna är avgörande för hur det ska fungera, understryker han – vis av de underlåtenhetssynder som följt ursprungsavtalet, där just det gemensamma kommit lite i bakvatten under senare år.

Trots ett långt och innehållsrikt liv i arbetsgivarsfären återkommer han gång på gång under intervjun till just industriavtalet och industrins betydelse för landets ekonomiska utveckling, och bristen på förståelse i omvärlden för exportindustrins vikt och värde.

– Kanske är information om industrins betydelse vår viktigaste uppgift för att skapa förutsättningar för en stabil lönebildning över hela arbetsmarknaden, funderar han.

Men det kanske inte räcker med information. Kanske krävs en större öppenhet också från industrins sida. Att kort sagt ge andra sektorer ett visst inflytande över den löneökningsnorm de förväntas leva efter.

– Inom LO finns förbundens samordning, och industrifackens fortsatta delaktighet i den är viktig, inte minst för förståelsen för industrins villkor. För oss går det helt enkelt inte att vältra för höga lönekostnader vidare till konsumenterna. För höga lönekostnader innebär snarare att ett företag snabbt kan förlora marknadsandelar och därmed också arbetstillfällen. Det måste alla förstå, fortsätter han.

Industrin har alltid varit Bengt Huldts hemmahamn under åren i arbetsgivarvärlden. Han värvades från Arbetsdomstolen till Allmänna gruppen inom Saf – sedermera Almega – och där fanns både tjänster och industri.

– Jag tyckte det var en fördel. Vi ­visste hela tiden vad som rörde sig inom båda sektorerna och det krävdes ingen konstruerad och tids­ödande informationsöverföring.

Den skedde automatiskt, varje dag.

Trots dokumenterat roliga och spännande förhandlingar under de inledande Saf-åren – 1977 och 1978 – där så välkända fackliga profiler som Transports Hans Ericsson och Alvar Åslund hörde till motspelarna, blev det mer och mer gruvor och stålindustri.

– Att möta Hans Ericsson som puffade cigarrök i ansiktet på mig och uppträdde som en kejsare är en erfarenhet jag inte vill vara utan. Det var också där och då som jag träffade en av dem jag haft mest och bäst kontakt med genom åren – Hans Wahlström som senare blev Transports ordförande. Mitt goda förhållande till Metalls ordförande Göran Johnsson etablerades något senare, men också vi har kvar kontakten än i dag.

Att de här herrarna fann varandra förvånar inte. De har självförtroende så det räcker och blir över. Trion har också ett drag av gamäng över sig och är alltid redo att göra affärer eller lösa gemensamma problem.

– En gång gjorde Hasse Wahlström och jag en uppgörelse på en röd servett på Operabaren som var lika hållfast som något annat vi gjorde. Med Hasse gick det alltid att göra affärer, säger han och ler lite inåtvänt över något annat minne som han inte berättar.

Att det egna självförtroendet inte blivit mindre med åren illustreras av följande svar på frågan om han har någon okänd talang. Han är tyst en lång stund, men så kommer det.

– Jag är en djävligt bra farsa åt mina fyra barn ska du veta. Och jag har alla fyra med samma fru, min ­Jessica, garvar han.

Det är inte många som skulle våga utropa sig själv till årets farsa. Men Bengt Huldt tvekar inte att ge sig själv MVG i grenen ”att vara förälder”.

Just den här direktheten har varit Bengts Huldts starkaste kort under hela karriären, inte minst i förhållande till medierna. Humöret, de snabba replikerna, självsäkerheten och glimten i ögat har alltid gått hem.