Om en vecka kan riksdagen äntligen avskaffa tvånget att söka vilket jobb som helst var som helst i Sverige från första dagen av arbetslöshet.
Riksdagen kan då också samla en majoritet för att rösta bort den arbetshämmande regeln att deltidsarbetslösa bara får stämpla i 75 dagar.
Att 75-dagarsspärren knappast får fler i arbete är lätt att se. Långtidsutredningen pekar på stora inlåsningseffekter, alltså att de arbetslösa inte tjänar på, eller till och med kan förlora på, att ta ett deltidsjobb i stället för att fortsätta vara arbetslösa.
Regeln är därmed ett av många exempel på när alliansen hastat fram teoretiska systemändringar som i praktiken befinns vara kontraproduktiva.
Men även den första regeln, att arbetslösa genast är skyldiga att söka vilket jobb som helst var som helst i Sverige, är lika feltänkt och misslyckad, även om den inte har varit lika omdebatterad.
Orsaken är att landets arbetsförmedlare helt enkelt inte följt regeln.
Av Dagens Ekos uppföljning framgår att arbetsförmedlarna gör som de alltid gjort, söker jobb på hemmaplan trots att den arbetslöse då kan gå arbetslös längre tid än om han eller hon direkt sätts på ett tåg och fraktas av till Stockholm eller Umeå eller någon annanstans där det råkar finnas jobb.
Vi ska vara tacksamma för denna ovilja från arbetsförmedlarna att följa reglementet. För vilket samhälle är vi annars på väg mot?
Den tillfälligt arbetslösa människan är fortfarande en människa, och kan aldrig reduceras till en utstött och tärande parasit av samhället.
Det handlar både om respekt för humanitära värden och en strategi för högre tillväxt.
För vad hade hänt om regeringens intentioner verkligen hade följts? Den svenska arbetslösheten är i dag över åtta procent. Det betyder hundratusentals människor som egentligen skulle sitta på tågen med kappsäck och medhavda mackor, förvisso en del ingenjörer och avdelningschefer, men framför allt människor inom LO-kollektiven.
Alla skulle de vara på väg från sin hembygd mot en ny anställning någon annan stans i Sverige.
Professor Louise Shelley, världsberömd forskare i jobtrafficking på George Masonuniversitetet i Washington, kallar denna strategi för ”handels- och utvecklingsmodellen”.
Det land som mest använder denna inre förflyttning av arbetskraft är Kina.
Enligt Shelley blir effekten att enskilda offras för att samhället som helhet ska gå framåt.
Nu är det i Sverige visserligen ytterst osäkert hur snabbt samhället skulle tuffa på i tillväxt om folk hamnar på jobb de inte passar för, vilket är en uppenbar risk med systemet, men a-kasseutbetalningarna skulle i vilket fall klart minska.
Med en allt större marknad för lågkvalificerade servicejobb är också de enskilda företagen mer betjänta av att folk förflyttas över landet än att arbetskraften utbildas.
Inför nästa veckas omröstning i Riksdagen ser det ut att finnas en majoritet för att återinföra regeln som under de hundra första dagarna låter en arbetslös söka jobb inom sin yrkeskategori och inom sitt närområde i stället för att tvingas till omedelbar deportation.
Det finns också en majoritet för att se över deltidsarbetslösheten.
Det är en klart bättre inställning både för att skapa fler jobb och för att värna den enskilde människans välbefinnande än att försvara hafsigt införda regler.
