Veckans KLASSIKER: Werther

Alla vet hur den slutar. Bokens berättare och tillika hjälte dör under dramatiska former. Han tar sitt liv då han inte längre förmår uthärda smärtan över att förlora sin passions föremål, sin stora kärlek – Charlotte S., men kallad Lotte. Ändå finner boken läsare i varje ny generation. Den tycks närapå leva ett eget liv, till synes oberörd och opåverkad av tidernas högst skiftande inställning till kärlek och romantik.

Den unge Werthers lidanden, skriven av en ung Johann Wolfgang Goethe, är en av litteraturhistoriens mest framgångsrika debutromaner någonsin. I ett slag var Goethe känd över hela Europa. Han var ett namn på alla bildade människors läppar. Alla var plötsligt nyfikna på denne känslosamme, svärmiske, romantiske författare, som skrev på detta sätt i upplysningens tidevarv. Vem var han? Hur förmådde han, denne unge man, formulera dessa tankar och känslor med sådan stor övertygelse och trovärdighet, med precision och starkast möjliga övertygelse? Grunden till Goethes berömmelse var därmed lagd. Och han brukade den väl, och förblev alltsedan dess ända fram till sin död 1832 en av de mest framträdande och erkända kulturpersonligheterna och mest lästa författare.

Första utgåvan kom år 1774. Goethe var då tjugofem år, och skrivandet av boken hade tagit en knapp månad. Det var som ett utbrott, en känslomässig eruption, som om något vilket länge varit instängt och undertryckt krävde att få komma fram, ut i ljuset; länge levda tankar som krävde att få bli förvandlade till ord.

Den unge Werthers lidanden – som i dagarna utkommit i en ny utgåva i Ralf Parlands översättning från 1949 och inleds med ett förord av Martina Lowden – är inte enbart en bok om en intill bristningsgränsen och förblindelse förälskad ung man. Den är samtidigt en världsförklaring. Den är också en hyllning – nästan en hänryckt hymn – till den intagande och hänförande naturen och till de krafterna som driver naturen framåt, som ger gjuter liv och rörelse i allt levande. Ett skyfalls skönhet kan inte underskattas eller emotionellt tillbakavisas lika lite som anblicken av en vackert blommande sommaräng.

Passionen, den blint och likt blixten drabbande kärleken, är förvisso brevromanens huvudtema, dess skälvande och drivande nerv. Men det är nödvändigt att komma ihåg att boken samtidigt representerar ett uppror, en ung mans uppgörelse med samtidens konventioner och förtryckande tankesätt. I ett samtal med Albert, Lottes fästmän – ”han är en präktig människa”, som Lottes beskrivning av Albert lyder – försöker den uppjagat förälskade mannen förklara sin syn och försvara sin himlastormande hållning, och – inte minst – rättfärdiga självmordet som en legitim utväg.

”- Åh, ni förnuftiga människor, utropade jag leende. Lidelse! Druckenhet! Vansinne! Ni står där så likgiltiga, så utan medkänsla, ni dygdiga personer! … Jag har mer än en gång varit drucken, mina passioner var jämt en smula vansinniga, och jag ångrar ingetdera, ty jag har på mitt sätt kommit till insikt om att alla utomordentliga män som skapat något stort, något som översteg fattningsförmågan, skulle ha blivit utskrikna som druckna eller dårar.” ”Att ni inte blygs, ni nyktra, ni visa!”

Den kommande romantiska genikulten, som skulle få ett så stort och genomgripande inflytande ett par decennier senare, finns redan färdig och fullt ut fångad hos Goethe. Romanen är ett uppror. Den försvarar geniets rätt till att handla efter egna normer och ideal, han ska följa och lyda under andra värderingar än de som härskade i det borgerliga samhället som genomsyrades av försiktighet, måtta och återhållsamhet i det mesta.

Där ligger också en stor – ja, en rentav avgörande – del av förklaringen till varför den den förblir en roman som drar till sig nya läsare genom generationerna. Samhället stelnar. Värderingar förkalkas och hårdnar till konventioner och blir till skenbart oöverkomliga hinder för drömmar och ideal. Kort sagt: de motarbetar förändring och uppbrott, de blir konservativa krafter. Och där förmanar Goethe till mod och kompromisslöshet. Skillnaden mellan Goethes Den unge Werthers lidanden och – för att ta ett exempel bland många – Jack Keruoacs På väg är inte så stor som vi kanske vill föreställa oss.

Och, som sagt, vår hjälte är ingen simpel skränfock. Han lever som han lär, eller rättare sagt: han dör hellre än lever vidare i en lögn. Ord och handling är ett. Han tvekar inte. Han skjuter sig själv – rakt i pannan över höger öga – när ingen annan utväg längre står öppen. Då kärleken och den allt uppslukande passionen, det tveklöst viktigaste i hans liv, inte har en möjlighet att bli verklighet väljer han hellre döden.

”Åh, jag trodde inte att vägen skulle leda mig hit! – Vad lugn! Jag ber dig, var lugn! – De är laddade – det är midnatt! – Så må det ske” – Lotte! Lotte, farväl! Farväl!”

Crister Enander