Tranströmer från grunden

Staffan Bergstens bok om Tomas Tranströmer lämnar ingen läsare i sticket. Allt förklaras från grunden: detaljer i dikterna, relevant allmänbildning och tämligen häpnadsväckande insikter – som inblickarna i poetens religiösa föreställningsvärld, högst egenartad men i Bergstens framställning klar och tydlig. Vilket gör det möjligt att utvinna så mycket mer ur flera av de stora dikterna. Istället för att bara häpna.

Han har haft tillgång till dokument och diktutkast som ingen känt till och skyggar heller inte för att blanda in hågkomster från när de umgicks som mest under 70- och 80-talen.

Ett sånt dokument är en privat anteckning där Tranströmer eftertänksamt jämför sin poesi med ”kristen förkunnelse”. På slutet kommer följande uppställning:

Det som avgör om en dikt lever är om den har en obetvinglig melodi – något som inte kan analyseras.
Predikan [däremot] står inte och faller med melodin utan med ”budskapet”.
Dikten ska förtäta, predikan ska förklara.

Den obetvingliga melodin – en sån underbar definition av hur Tranströmers dikter fungerar, och även en ledtråd till hur de påverkar en snabbare än förståelsen hinner med. Gång efter gång. Inte alls olikt förtröstan i samma diktsvit ”den blinda ledstången som hittar i mörkret”.

Ett annat område där Bergsten tillför väsentlig kunskap är just när han tar itu med vad musiken har betytt för Tranströmer och hur konkreta musikstycken spelar en aktiv roll i vissa dikter, t ex när ”Schubertiana” slutar med de ensamstående orden:

uppför
djupen.

som ställda invid sin förebild, de två sista takterna i Schuberts stråkkvintett i C-dur, upplöses ”i ett leende”.