David Uppgren ser ”Jobbjägaren” (4)
Lagom till det fjärde avsnittet av Jobbjägaren, Kanal 5:s hypersamtida realitysatsning, dyker den första arbetslösa mannen hittills i serien upp. Det är också i detta avsnitt vi förstår att Jobbjägar-Julia inte riktigt verkar greppa att det fortfarande finns ett Fattigsverige. För det gör det, överallt omkring oss, i storstad som på landsbygd.
Men, det finns visst andra hinder för den föredetta studenten Johan, denne arbetsskolkande unge man som avsnittet handlar om. Åtminstone resonerar coachen så: att han är en lortgris. Har fullt med mat och grejer på golvet i sitt rum. Snus och damm och skit.
Julia gör en psykologiserande trevare och ställer omedelbart diagnos: här är det något som inte står rätt till, han är ju apatisk! Mat och grejer på golvet betyder att det lurar något unket därinne, något har tagit stopp. Och självklart inleds exorcismen denna gång med ett rejält städpass, och Johans vanor, som bland annat innefattar en hel del datorspelande, begränsas. Nu har han åtminstone tid att reflektera över sitt problem.
För visst är det ett problem. Johan lever på gammal konservmat från lumpen, får pengar av pappa och den lilla kassa han tjänar in på tillfälliga arbetsinsatser gör ingen skillnad. Julia gör också en poäng av att Johan faktiskt inte längre är student, och således inte ska identifiera sig som en sådan, utan ut i det verkliga. Ut på marknaden.
En oväntat positiv aspekt är att Julia försöker hjälpa den emotionellt avvaktande Johan med att uttrycka sina känslor genom något slags improvisationsteater. Skillnaden märks snabbt, inte minst mellan de två praktikpassen han får göra som lärare, det yrke han hoppas kunna få, på ett gymnasium. Där gör hon honom en tjänst, och man kan tänka sig att det faktiskt var den här sparken i baken som han behövde. Hjälp till självhjälp, som man säger.
Men tillbaka till Fattigsverige. Trots att finansminister Borg helt säkert låter oss veta att det går bra för den svenska ekonomin finns det mycket som inte fungerar. Och som inte har gjort det på länge. Öknamnen som tilldelats både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är på inga sätt nytillkomna, men att de fortfarande brukas säger en del.
Vad? Jo att vi inte förmedlas till några jobb av en myndighet vars namn påstår att den gör det. Att många av oss aldrig får en verklig och trygg anställning. Då är det säkert lätt att tappa lusten, att tappa greppet. Att börja stöka ner, att vända sig inåt.
David Uppgren