Det har utbrutit en debatt i ständigt pigga Helsingborgs Dagblad – landets ledande litterära kultursida just nu – sedan Kristian Lundberg angripits av Lorena Toro Meneses för att inte kvalificera som arbetarförfattare och för att ha en nedlåtande syn på arbete i sina böcker.

Magnus Nilsson har trätt in till Lundbergs försvar och i dagens HD underkänner Lundberg kritiken och avslutar genom att räkna upp sina hittillsvarande yrken:

kökslärling, vårdbiträde, maskinskötare, truckförare, hamnstuvare, lärarvikarie, städare, asbetssanerare, grovstädare, tidningsbud, trappstädare, litteraturkritiker, författare, bemanningsanställd, takläggare, postsorterare, hamnarbetare, vaktmästare, fabriksanställd, chaufför och dykinstruktör är ett urval arbeten som jag har haft sedan jag lämnade skolan.

LO-Tidningen Kulturs tolkning är att en av rikedomarna med Lundbergs senaste prosaböcker är att de ger uttryck för en förfinad ambivalens i relation till klass och arbete, och att detta är nånting av det viktigaste med dem. Vad ska vi med författare till om de inte redovisar motstridiga känslor och attityder? Det är deras jobb att vara motsägelsefulla i en motsägelsefull värld. Allt annat vore ”ett icke autentiskt tillstånd” för att citera Toro Meneses.