Teaternostalgi

Stockholms Stadsteater hör enligt mätningar till de sämsta arbetsplatserna inom Stockholms stad, mycket beroende på en personalpolitik som får de anställda att gå på knäna.

Skådespelaren Ulf Friberg gick i en artikel i Dagens Nyheter den 1 mars till brett angrepp mot de krav som ställs på den allt maktlösare personalen, som till stor del är tillfälliganställd och därför utan medbestämmande.

Kritiken har allmänfackligt intresse, eftersom det är en allmän trend att de konstnärliga yrkena går i täten för hela det postindustriella samhällets omställning från fasta jobb till osäkra projektanställningar.

Därför var det med nyfiket intresse jag gick för att se Stadsteaterns nya pjäs, skriven av nestorn Lennart Hjulström (som annars är en av landets främsta regissörer, och även står för regin).

Entré-Sorti handlar nämligen om en chefstillsättning på en stadsteater nånstans i landet, och skildrar en brytning mellan olika målsättningar för en konstnärlig institution, och hur dessa avspeglas i arbetsplatskollektivet, hos skådespelare, tekniker och regissörer.

Det står tidigt klart att det inte handlar om en allegori över Stockholms Stadsteater. Pjäsen är ingen ”nyckelroman”. Villkoren är nämligen helt olika: alla har fasta anställningar, repertoaren är begränsad och funderas ut i ett lugnt tempo utan skymten av marknadsföringstänk.

Däremot finns ambitionen att locka en ny publik istället för det trofasta borgerskapet, vilket leder till beslutet att sparka den framstående avantgarderegissören Alex, nobelt sorgmodigt spelad av Gerhard Hoberstorfer.

Tidsmässigt skulle jag placera handlingen till 1980-talet, särskilt som Alex är politisk flykting från Polen.

Förmodligen har den legat i en byrålåda och fått liv först nu. Vilket jag är jätteglad för.

Entré-Sorti är nämligen en klurig och varm kärleksförklaring till teaterkonsten och teaterkollektivet. Karaktärerna visar upp olika sätt att förhålla sig till yrket, som gör föreställningen till ett riktigt bra arbetsplatsreportage.

Jag får en känsla av att se en riktigt bra teveserie i stil med Rederiet eller Varuhuset, med stiliserad utmejsling av de bärande konflikterna och vacker utsatthet i personporträtten.

Men ska man se den som en kommentar till läget i huset krävs det mycket tankearbete, just därför att avståndet är så stort. Nostalgin drabbar förstås som ett klubbslag, tänk att det var så här tajt en gång (delvis beroende på att lokala stadsteatrar förr spelade en viktig roll i de kommunala bolagens skatteplanering, vilket dock inte syns i pjäsen.)

Men det finns en Jesusdimension i regissören Alex öde, och i hans lille sons sorgsna trumpetspel, som känns väldigt inaktuell, om än rörande.

Dagens arbetsmarknad, inklusive de offentliga teatrarna, handlar ju inte om offerskap, snarare om babylonisk fångenskap.