När de 33 pirquineros i Chile gick ner den 5 augusti för ett vanligt sjudagars arbetspass – om än riskabelt och därför ovanligt välbetalt (30 procent påslag: 13 200 kronor i månaden inklusive övertid) – var det i stort sett ödemark runt omkring ingången till den avlägsna gruvan.

När de hissades upp igen, en efter en, dryga två månader senare, fanns det en hel stad där. Anhöriga. Politiker. Alla de lag som hade tävlat med olika borrningsmetoder, medier förstås, samt en hel uppsättning specialister av de mest skiftande slag.

Bland annat hade den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa en delegation som bidrog med sin expertkunskap om grupper av människor instängda med varandra i trånga utrymmen.

Exempelvis framhöll Nasa vikten av att ”organisera gruvarbetarna i en fast – närmast företagsliknande – hierarki”. ”Omröstningar och gruppbeslut hade fungerat fint i sjutton dagar”, men nu stod de inför ”ett maratonlopp” och behövde inordnas i en maktpyramid.

Så blev det inte. De klarade av att organisera sig själva, trots alla faror och umbäranden, och trots att det mestadels var tuffingar med hårda liv bakom sig.

Därför är Jonathan Franklins bok om instängdhet och räddningsarbete, 33 men, lika mycket en berättelse om omvärldens förväntningar som om gruvarbetarna själva och om de olika tekniska lösningarna och problemen.

Han ger själv uttryck för samma förvåning i sin efterskrift:

”De dagliga farorna var så uppenbara att det knappast förvånade när karlarna efter sju dagars överhängande fara brukade anse sig ha rätt att slösa bort löningen på billig sprit, älskarinnor och annat förgängligt.
Så inträffade ett mirakel. I stället för att ge efter för djuriska drifter och för det sedernas förfall som gestaltas i romanen Flugornas herre fångade gruvarbetarna människoandens väsen, och släppte sen aldrig taget.”

Man undrar i efterskott hur Nasas experter tänkte, och hur hela världen tänkte. Att det låg så självklart till hands att maktens främsta uppgift är att förhindra att det utbryter ett ”allas krig mot alla”.

 

FAKTA

• San José-gruvan utanför Copiapó i Chile innehåller koppar och är notoriskt svårbruten. Den 5 augusti 2010 rasade gruvan, och chansen för att någon skulle ha överlevt betraktades som minimal. Men när det upprättades kontakt med omvärlden visade det sig att alla hade klarat sig. Ett räddningsarbete tog vid som följdes av hela världen, tills de kunde hissas upp med början den 12 oktober. Räddningsarbetet uppskattas ha kostat 20 miljoner USD (132 miljoner kronor), men finansierades till stor del genom gåvor och genom att företag ställde upp gratis.

• 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev samhällets uppkomst som att en suverän makt instiftats för att förhindra ”allas krig mot alla” – bellum omnium contra omne.