Veckans KLASSIKER: Édouard Levé

”Jag anstränger mig att vara specialist på mig själv.” Så lyder en mening på sidan 74 i Édouard Levés bok Självporträtt, ett bland uppskattningsvis 1.000 liknande påståenden som handlar just om honom, Édouard Levé, i motsats till alla andra människor, som då fungerar med andra preferenser och andra erfarenheter.

Levé fulländar en fransk tradition av självupptagenhet och gör den farlig. Just den där ansträngningen för att verkligen leva genom att vara ”specialist på sig själv” blottar en upplevelse av tomhet i själva tillvarons grund. Samtidigt som alla de ställningstaganden han gör är verkligt intressanta – sånt man bara får veta av tillfälliga främlingar i brist på annat att prata om.

…Jag äter inte glass. Jag fyller inte mitt hem med fynd. På folktomma restauranger räknar jag gästernas antal och känner medlidande med krögaren. Jag klarar inte av att läsa talspråk i översättning från engelska till franska, de ofta felplacerade uttrycken härstammar från översättarens föråldrade ungdom eller hur han tror att vanliga människor pratar. Jag njuter av den rena stilen i protestantiska kyrkor…

Kanske ingen har kommit närmare att beskriva jagets hjälplöshet i moderniteten, en patient som ingen har tid med. Hur mycket han än anstränger sig. Förrän så här i efterskott.