Det är en nästan chockerande vändning när Håkan Juholt inleder sitt linjetal på extrakongressen med att tala om kulturen, och inte bara trevligt-välvilligt utan som den tydligaste skiljelinjen mellan vänster och höger.

En partiledare som talar om ”konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon” – det hör till ett annat land eller en annan epok.

Juholt ger uttryck för en dubbelriktad etik, som både handlar om inre självförverkligande och om att erkänna andra i deras egenart. Endast den som själv tagit starka intryck av konstupplevelser (i vid bemärkelse) kan göra den kopplingen: förstå att den uppmärksamhet man riktar mot andra, med hjälp av konstverkets noga utvalda dimensioner och detaljer, också hjälper en att förstå sig själv bättre, vad det är man vill.

En dubbelriktad etik som fundament för en allmänpolitisk programförklaring, kopplad till ett löfte om att återupprätta konstens roll i samhället:

svensk socialdemokrati står upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.

Detta löfte – kopplat till Berit Högmans m fl i partiet insikter på medieområdet om att yttrandefriheten måste tryggas på sina egna villkor, för att debatten inte ska behöva äga rum på marknadens villkor – ger mig och säkert många andra hopp om att kunna komma till nytta i den förestående omdefinitionen av vad samhället är och skulle kunna vara.

Och jag tappar genast lusten att käbbla mera med högerns representanter inom kulturpolitiken och deras illa dolda plan att inordna kulturens krympande resurser under marknadens villkor så långt det bara är möjligt.

Det är mycket roligare att vara konstruktiv. Att leta exempel på den dubbelriktade etiken – som ju ytterst säger att jag är jag först när jag erkänt att jag hänger samman med alla andra människor – och hjälpa till att lyfta fram den.

I veckans nummer av LO-Tidningen intervjuas Kjersti Bosdotter och Lotta Durgé om sina insatser för att stödja och främja läsandets makt när kollektiva läsprojekt bryter ut på en arbetsplats, vilket regelbundet inträffar, ofta spontant.

De händelserna faller verkligen in under formuleringen att läsandet ger möjlighet ”att kunna se livet med någon annans ögon” och därmed själv förändras. Och förändra.