Juholt drog upp skiljelinjen mellan rött och blått
Synen på människan som samhällsvarelse – inte bara kund på en marknad – var ett huvudtema i Håkan Juholts linjetal som nyvald S-ledare. Där går skiljelinjen mellan rött och blått.
”Vi håller på att förhandlas till de framtidens människor som vet priset på allt men inte värdet av något”, inledde Håkan Juholt sitt tal, där ombuden på den socialdemokratiska extrakongressen slutligen skulle få klarhet i vem de valt till ordförande.
Citatet hade han hämtat från Stina Oscarsson, konstnärlig ledare på Orionteatern i Stockholm, som under den nya borgerliga kulturpolitiken tvingas fråga de ansvariga i Stockholms stadshus om hon måste tacka ja till den arrangör som ville hyra teatern för en stripptävling – då denne är redo att betala bra.
Att snäva vinstintressen sätts framför mänskliga behov – i skolan, sjukvården, äldreomsorgen, kollektivtrafiken, kulturlivet, på elmarknaden, ja snart sagt överallt – är centralt i den nye partiledarens analys av dagens Sverige.
– Det säger mycket om vart vi är på väg när överpriser på apoteken genererar vinster i utländska skatteparadis,när vinster i skolorna delas ut till ägarna i stället för att gå till lärarlöner, sa Håkan Juholt.
För säkerhets skull klargjorde han: Socialdemokraterna motsätter sig inte alternativa driftsformer inom skola och vård. Men reagerar hårt mot ”avarter”, innebärande att vinster som byggs upp av skattemedel delas ut till ägare i stället för att stanna i verksamheten. Samtidigt som de kommunala skolorna dräneras på resurser.
Ytligt betraktat går det bra för Sverige, sa Håkan Juholt, som medgav en viss socialdemokratisk kluvenhet då landets ekonomi går framåt under borgerlig ledning. Visst är det glädjande att fler kan köpa platt-TV och Ipod.
– Men samtidigt känner allt fler en gnagande oro för hur de ska klara ekonomin om de blir sjuka eller arbetslösa. Kan vi bo kvar i huset? Får barnen gå kvar i samma skola?
De yttersta uttrycken för den hjärtlöshet som håller på att breda ut sig – Reinfeldts kalla Sverige – är att barnfattigdomen och segregeringen ökar.
– Barnfattigdomen är en skam. Barn väljer inte sina föräldrar.
– Något är på väg att gå sönder i Sverige. Växer du upp i något av de bostadsområden som ligger på solsidan kan du se fram emot att gå i en bra skola, få högskoleutbildning och ett stimulerande arbete. Växer du upp i ett område på skuggsidan, där bostäder förfaller och arbetslösheten biter sig fast, är risken stor att du blir arbetslös, eller får ett sämre jobb med tidsbegränsad anställning. Kanske diska på en krog som ”egen företagare”, utan trygghet.
– Därför är ingenting viktigare än att säga: Barnfattigdomen är oacceptabel. Detta är ett socialdemokratiskt löfte: Vi ska kraftsamla för ett program mot barnfattigdomen, den hör bara hemma i Reinfeldts Sverige, inte i Socialdemokraternas.
Håkan Juholt trivdes synbarligen i talarstolen, publikkontakten fanns där, och kanske starkast gensvar fick han när han i en rad punkter definierade vad han menar med ”social demokrati”:
– Social demokrati är när någon kommer och sitter med dig en stund när du äter eller går en promenad med dig på ålderns höst. Social demokrati är att slippa oroa sig för att du valt fel skola för dina barn, och vet att alla skolor håller högsta kvalitet. Social demokrati är full syssselsättning. Social demokrati är när tunnelbanan, bussen och tåget går i tid även när det snöar. Social demokrati är att veta att sätta medborgarnas behov framför snäva vinstintressen hos dem som driver verksamheten.
Precis som sina föregångare talar Håkan Juholt gärna om att jämlikhet, solidaritet och trygghet är produktivt (”värdeburen tillväxt”). Men han gör det med sina egna bilder och nyckelord.
En favorit är ”paraplyet”: Den som har turen att stå i solsken ska känna ansvaret att hålla upp ett paraply till skydd för den som hamnat i ösregnet. Det är nämligen bäst för honom själv.
– Fritidsgården är bra också för den som inte har tonårsungar, dagiset är bra också för den som inte har småbarn. Den välutbildade får det ännu bättre om även hans medmänniskor kan få en bra utbildning. Den friske får ett ännu bättre liv om de som är sjuka vår vård.
Igenkännande skratt hördes i kongressalen när Håkan Juholt sa att Socialdemokraterna inte är till för att vara arbetsgivare i kommuner och landsting, och inte en facklig organisation för de anställda i den offentliga sektorn – även om det ibland kan verka så. Utan för att företräda medborgarna och deras krav på sjukvård i världsklass, bra skola och en trygg ålderdom.
– Då måste det också vara attraktivt att arbeta i den offentliga sektorn. Alla anställda måste kunna bestämma sina arbetstider, och lönerna måste bli bättre. Den offentliga sektorn kan inte längre subventioneras med låga kvinnolöner.
Rapporter från både LO och OECD har nyligen uppmärksammat att den allmänna pensionen för svenska löntagare kan bli så låg som 50 procent av slutlönen, och Håkan Juholt bjöd från talarstolen in LO, TCO och Saco till en översyn av pensionssystemet. Han vill också diskutera frågan med de borgerliga partierna, med sikte på en blocköverskridande uppgörelse.
– Om de inte vill, så gör vi pensionerna till en valfråga 2014.
Frågor har rests om Håkan Juholt, som arbetat med försvarsfrågor sedan han valdes in i riksdagen 1994, har den bredd en partiledare behöver. Han mötte tvivlarna med att ta upp miljön, EU-politiken och Sveriges internationella beroende. Någon ny linje i utrikespolitiken gick inte att spåra, men möjligen en varmare inställning till USA och det amerikanska engagemangets betydelse för säkerheten i andra delar av världen.
Talet slutade där det började: i kritiken av att allt gemensamt säljs ut, så att någon kan tjäna pengar på det.
– Vissa saker ska inte göras av vinstintresse. Vissa relationer finns inte därför att någon ska tjäna på dem. Utan för att du är människa, jag är människa – och tillsammans är vi ett samhälle.