I medierna pågår en växande kritisk granskning av följderna av privatiseringar och avregleringar. Elbolagen och SJ har stått i centrum, föga förvånande med tanke på hur uppenbart långt från de rosiga visionerna om bättre service och lägre priser som verkligheten hamnat. Och att den privata vård- och skolmarknaden allt mer domineras av koncerner med mångnationella riskkapitalbolag – oftast med huvudbolaget i ett skatteparadis – är en fråga som på allvar börjat flyttas från vänsterdebatten in i traditionella medier.

Dessutom har vi fått en begynnande granskning av de lösliga, ofta direkt exploaterande anställningsvillkoren för många unga i servicebranscherna. Där företagen samtidigt tjänar miljoner på den sänkta arbetsgivaravgiften just för ungdomar…

Vad har nu det med socialdemokratins framtid att göra?

Jo, det ökar möjligheterna att föra en diskussion om sådant som skillnaden mellan affärsintressen och samhällsintressen, om behovet av att kunna styra fördelningen av skattemedel i enlighet med medborgarintressen i stället för producentintressen, och om den roll som den ekonomiska makten spelar, i arbetslivet lika väl som i samhället.

Det vill säga en diskussion där socialdemokratisk samhällssyn inte kan avfärdas som definitionsmässigt förlegad i förhållande till den nya tiden. Vilket har varit fallet de senaste decennierna, där både ekonomisk och politisk debatt dominerats av teorierna om marknadens överlägsenhet.

Socialdemokratin har hamnat på defensiven, tappat i självförtroende och ofta försökt forma en ”modern” linje genom anpassning till borgerligheten snarare än genom en självständig diskussion om vad förvisso förändrade villkor i ekonomi och samhälle krävde av partiet.

I stället har vi rätt mycket accepterat avregleringar och privatiseringar av offentliga verksamheter som bästa sättet att öka både effektivitet och kvalitet. Och vi har åtminstone delvis accepterat teorin att försämringar i socialförsäkringarna behövs för att sätta press på människor att ta sig tillbaka till arbetslivet; de strukturella förklaringarna till ökad långtidsarbetslöshet har vi först på senare tid börjat ta till oss.

Privatiseringar och avregleringar har motiverats med ökad valfrihet för medborgarna. Att de gamla regleringarna, där myndigheterna bestämde vilken skola och vilken vårdcentral den enskilde skulle gå till, behövde förändras ska inte förnekas (särskilt inte av oss som drev förändringskraven). Men man ska inse att om man öppnar upp för nästan fria privata etableringar kräver det en annan typ av regelverk än det tidigare, en annan form av verksamhetsuppföljning och noga genomtänkta ersättningsregler.

Men det insåg man alltså inte.

I dag syns det att politikens minskade inflytande långt ifrån alltid betytt ökat inflytande för den enskilde. I stället har starka ekonomiska grupperingar tagit över bestämmandet. Elbolagen avgör priserna därför att de själva kan styra produktionen till lämplig nivå. Landstinget kan inte öka säkerhetskraven på de bussar som körs i den av landstinget finansierade kollektivtrafiken – för det är entreprenörernas sak.

Privata äldreboenden ökar sina vinster genom att lägga om arbetsscheman, så att alla bara får arbeta deltid.

Skattepengarna snedfördelas. Det fria vårdvalet i Stockholm har betytt en överetablering i socialt starka områden, samtidigt som mottagningar fått läggas i mer utsatta områden. Privata skolor skapar vinster därför att de kommunala ersättningarna beräknas enligt schabloner som betalar kostnader som många inte har.

Så det börjar finnas utrymme för en betydligt mer nyanserad debatt om det både nödvändiga och önskvärda i att man på demokratisk-politisk väg kan reglera användningen av de skatter, som tas upp just för demokratiskt beslutade åtaganden. Fast med tillägget att de nya lösningarna inte får letas bakåt till den gamla formen av myndighetsreglerade system: Om debatten på allvar ska vända måste den respektera människors rätt till inflytande över valet av viktiga tjänster som barnomsorg, skola och vård.

För det handlar inte om att förneka det önskvärda i valfrihet och alternativ. Det handlar om att producentintresset av att tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet inte kan få vara utgångspunkten för hur regler och ersättningar ska se ut. Det avgörande kan bara vara vad som är den bästa hushållningen med skattepengar i förhållande till vad man får ut.

Det handlar om att återta ett inflytande för demokratin från de ekonomiska intressen, som tagit över de senaste decennierna. Det finns förutsättningar att göra det, eftersom verkligheten, som sagt, mycket tydligt visar att resultaten inte är de man ville ha.

Men förutsättningar är en sak. Hur vi handskas med dem är en annan.

Den oreflekterade marknadsliberalismen har hunnit få ett starkt grepp om tänkandet, så trots växande kritik skapar andra tankelinjer osäkerhet om syftet. Att ställa om tänkande och byta förklaringsmodell tar tid. Självklart kommer det också att utmana starka ekonomiska intressegrupper, som lika självklart kommer att gå till motoffensiv.

Det finns grupper både inom och utom socialdemokratin som i sig står för en radikal modernitet i frågor kring miljö, integritet och antidiskriminering, men som är litet främmande för frågor just kring ekonomisk makt.

De har inte på allvar stått på dagordningen på länge, och uppfattas ibland som förlegad vänstertradition.

Den reaktionen kan finnas hos grupper som i kraft av sin utbildning och sin position i arbetslivet inte själva mött så mycket av effekterna av de förändrade ekonomiska maktrelationerna i samhälle och ekonomi. Det är i det perspektivet man ska förstå oron för att det som kallas en ”vänstersväng” inom socialdemokratin – fast den mest motsvarar den mittfåra där de flesta partier befann sig för 30 år sedan – kan skrämma bort storstadsväljare och medelklass.

Men diskussionen om demokratins roll i förhållande till ekonomiska maktgrupperingar är inte riktad mot vare sig storstadsväljare eller medelklassväljare. Den debatten går att klara hem om man är noga med hur man lägger upp den. Att skattepengar hamnar som skattefria vinster hos finansföretag på Jersey brukar inte väcka entusiasm. Inte elpriserna heller.

Mycket handlar alltså om opinionsbildning och om att förändra ett tänkande. Då måste vi våga vara principiella, för det handlar om demokratiska principer. Men parallellt med det måste vi arbeta med de nya lösningar vi vill se i stället för dagens och gårdagens – och som vi ännu inte har.

Därför tror jag att de har rätt som menar att socialdemokratin, och hela arbetarrörelsen, måste bli mer av en lärande organisation än vad vi nog varit de senaste decennierna. Vi behöver bygga broar mellan den forskning, som visar att jämlikhet gynnar samhällsutvecklingen, och den politiska och fackliga debatten. Samtidigt måste vi intressera oss för hur livet i våra organisationer egentligen ser ut, och bygga ut möjligheterna att i verklig mening omsätta ett samhällsengagemang i aktivt politiskt eller fackligt arbete.

Inte lätt, men möjligt!