Socialdemokratins kris är såväl ideologisk som historisk och geografisk. Kriskommissionens rapport måste fördjupas, så att en ny förståelse kan skapas hos svenska folket om de nya förutsättningar som råder för demokratins utveckling i dagens värld.

Socialdemokratin avskilde sig från kommunismen genom en hård ideologisk debatt för cirka 100 år sedan. Slutsatsen var då att marknadsekonomin kunde kontrolleras med demokratiska medel inom nationalstatens ram. En nationell, demokratisk och fredlig klasskamp var möjlig. Socialdemokratin bidrog därefter under ett helt sekel till en enastående utveckling av demokrati, frihet och välstånd i ett stort antal länder. Kommunismen däremot skapade diktaturer, förtryck och ekonomisk stagnation i land efter land.

I dag står mänskligheten inför en ny avgörande drabbning mellan demokrati och marknad. Det finns inte längre någon isolerad nationell utväg ur socialdemokratins politiska kris. Nu måste kampen på allvar föras också på en global nivå, ett faktum som socialdemokratin inte riktigt vill ta till sig. Det bevisas av två delvis motstridiga tendenser som blivit allt tydligare under de senaste decennierna.

Den första tendensen är att diktaturer fallit i Sydeuropa, i Östeuropa, i Sydafrika, i Latinamerika och i Sydostasien och nu fortsätter att falla i Nordafrika och Mellanöstern. Men att diktaturer faller betyder inte att de automatiskt följs av fungerande demokratier. Och ändå väcks det, för varje diktatur som faller, en strimma av hopp om att demokrati är möjlig även på global nivå. Modellerna för en global demokrati finns, men på ett experimentliknande stadium. FN är handlingsförlamat som forum för världens folk och nationer, främst därför att även diktaturer är representerade. Den amerikanska Clinton-administrationens utrikesminister Madeleine Albright har tagit initiativ till en sammanslutning för världens demokratiska stater som kan komma att spela en viktig roll. EU utgör en ny form av regionalt samarbete och en förebild för länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien som också upplever ett behov av en demokratisk nivå mellan nationerna och FN.

Betänk att alla de ödesfrågor som mänskligheten står inför är beroende av demokratisk förankring och demokratiska beslut på global nivå; det gäller fattigdomsbekämpningen, fred i Mellanöstern och Centralasien, en resursslukande vapenproduktion, kärnvapen- och klimathot och det växande hotet mot hela vår livsmiljö som dagens primitiva produktionssystem utgör. Men det är framförallt den ekonomiska utvecklingen som måste inordnas under demokratisk kontroll. Ekonomin är avgörande för att alla andra stora problem ska kunna lösas. Ingen av mänsklighetens ödesfrågor kan lösas i en värld som allt oftare drabbas av allt mer svårhanterliga ekonomiska kriser, med massarbetslöshet och växande sociala motsättningar som följd.

Inom den svenska arbetarrörelsen uppfattar många EU som det stora hotet mot den demokrati på nationell nivå som varit så framgångsrik för socialdemokratin. Det finns stora brister och demokratiska underskott inom EU. Men det stora hotet mot demokratin kommer från ett helt annat håll! Och det hotet har arbetarrörelsen ännu inte ens definierat.

Den andra tendensen är nämligen att, samtidigt som allt fler nationer demokratiseras så flyttas makten över ekonomin upp på en global nivå vilket allt mer begränsar de nationella regeringarnas och parlamentens möjligheter att handla. Ur den maktlösheten växer politikerförakt, rop på ”starka ledare”, rasism, fundamentalism och fanatism.

Risken är uppenbar att från diktaturer nyligen befriade men fattiga och hungrande massor i sin besvikelse över den nationella demokratins ekonomiska maktlöshet släpper fram nya auktoritära, våldsbenägna regimer. Motsvarande kan också ske i USA, Europa och Latinamerika där snabbt växande statsskulder skapar allt fler bostadslösa, en ökande arbetslöshet, kraftigt ökad migration och växande social misär sida vid sida med en bisarr rikedom. Vi ser redan idag revolter även i Europa och USA som dessvärre riktas mera mot närmast maktlösa demokratiskt valda politiker än mot den maktägande ekonomiska eliten.

I dag dikteras nationernas ekonomiska villkor av en sanslöst rik och allt tätare samverkande global ekonomisk elit. De kontrollerar de stora koncerner som via globala produktionskedjor dominerar alla marknader; inom jordbruk, industri, transport och service, men också det finansiella systemet; aktiehandel, banker, finansbolag och försäkringsbolag. Den globala ekonomiska elitens opinionsbildning är dessutom oerhört kraftfull, eftersom de också kontrollerar världens viktigaste massmedier.

Det är de stora koncernerna som utgör drivkraften bakom ekonomins globalisering som har – det är viktigt att notera – betydande positiva effekter. Den har exempelvis bidragit till att bryta upp diktaturer och till att effektivisera produktionen av varor och tjänster. Men ekonomins globalisering medför också ännu större makt och därmed allt större vinster till den ekonomiska eliten. Över hela världen ökar nu vinstandelen i ekonomin medan löneandelen minskar och klyftorna mellan rika och fattiga växer.

En speciell roll spelar Kinas kommunistiska diktatur i världens folkrikaste nation och näst största ekonomi. Den globala ekonomiska elitens stora koncerner bidrar med massiva investeringar till den snabba ekonomiska tillväxten i Kina. Diktaturen betalar för investeringarna med låga skatter och billig arbetskraft och bidrar så till den globala elitens gigantiska vinster. Kapitalismen och kommunismen flyter idag samman i en ny form av diktatur! För socialdemokratin borde det vara en utomordentligt viktig ideologisk slutsats. Men det tycks vara en ickefråga.

Den globala ekonomiska eliten har nu så väldiga tillgångar att de inte kan finna tillräckligt lönsamma investeringsobjekt. I stället plockar de ut allt större penningmängder ur produktionen som används för spekulation; det vill säga en handel med aktier, kreditobligationer, valutor och råvaror utan annat syfte än att skapa vinst för den som spekulerar. Spekulationen utgör i sin tur drivkraften bakom de allt svårare ekonomiska kriser som, med allt kortare mellanrum för återhämtning, hemsöker världsekonomin och orsakar kraftiga hack i den ekonomiska utvecklingens annars uppåtgående kurva.

I akuta krislägen tvingas enskilda stater att med skattemedel och statlig upplåning upprätthålla köpkraft och rädda koncerner och banker som hotar att gå i konkurs när den globala ekonomiska eliten i spekulativt syfte drar tillbaka sitt kapital, eftersom staterna annars drabbas av depression och massarbetslöshet. Så dräneras staterna på sina ekonomiska tillgångar.

Samtidigt har globaliseringen gjort det allt svårare för den enskilda staten att ta in skatter från den globaliserade ekonomiska eliten, eftersom skattesystemen är nationella medan eliten kan flytta sitt kapital till länder där skatterna är som lägst. Därför har vi idag, trots växande statsskulder i flertalet demokratiska stater, en politisk debatt som i land efter land enbart handlar om sänkta skatter och nedmontering av välfärdsreformer, allt medan kapitalvinsterna bara stiger. För staterna innebär det en negativ ekonomisk spiral, ett ”race to the bottom”.

Nu ökar farhågorna för att staternas skulder redan blivit så omfattande att de saknar möjligheter att häva nästa ekonomiska kris med nya stimulanspaket. Det kan jämföras med klimathotets ”point of no return” när permafrosten börjar tina och metangaserna väller upp och alla möjligheter att vända utvecklingen upphör. Därför diskuteras nya regleringar av den finansiella sektorn. Men det är knappast möjligt att få stopp på spekulationerna med hjälp ens av internationella regler, eftersom den globala ekonomiska eliten kapat åt sig sådana enorma mängder spekulationskapital så att de i varje läge kan spekulera sönder alla regler.

Den enda långsiktigt effektiva utvägen är att reducera mängden spekulationskapital vilket bara kan ske med hjälp av en globalisering av demokratin och globala skatter, som skatt på valutahandeln, stängda skatteparadis och andra reformer som skapar förutsättningar för en rimlig fördelning av produktionens överskott nationellt och globalt via politiska beslut och med hjälp av starka fackliga organisationer. Det är, kort sagt, bara genom en mera jämlik fördelning av produktionens överskott som världsekonomin kan stabiliseras, Med det budskapet som grund måste socialdemokratin forma en ny och tydlig idé om det framtida samhället, inte bara för vårt land, utan för hela Europa och hela världen.

Kriskommissionen skriver ”Socialdemokratin har i dag svårt att artikulera en verkningsfull kritik mot marknadiseringen och urholkningen av demokratin – vi har ju varit med om att genomföra den – socialdemokratin står mållös inför det samhälle man varit med om att skapa.”

Men vi kan inte fortsätta att stå mållösa …

Vi måste formulera en åtminstone provisorisk utopi. Men den ska vara tydlig och detaljerad. Den ska beskriva en global demokrati som ger människor hopp om en bättre värld, med fullständiga mänskliga och fackliga fri- och rättigheter och en ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar produktion. Den ska ställas mot borgerlighetens budskap om allt otryggare anställningsvillkor och en ständig anpassning nedåt av löner och välfärd till de villkor som den globala ekonomiska eliten dikterar.

Bror Perjus
författare till boken ”Ett annat ord för mord – om Coca Cola, Demokrati och Global Ekonomi”.

Erland Lindkvist
chef för IF Metalls internationella avdelning