Vem har övertaget i schlagern?

Siw Malmkvists självbiografi är tillkommen i samarbete med en spökskrivare, och således dubbelfiltrerad: få upplysningar eller stämningar sticker ut eller bryter av trevligheten.

Men hon redovisar sitt artistliv med rättfram uppriktighet, som ökar förståelsen av svensktoppsschlagern på sextitalet, och även de mer avancerade former av underhållning Siw senare givit sig på, och lyckats väl med.

Sextitalsschlagern byggde på rollgestaltning av ett alldeles särskilt slag. Små harmlösa novelletter, ofta med humoristisk knorr, som gestaltade de krav samhället ställde på individen – i synnerhet plikten att bli kär och bilda familj, och att därvid vara ytterst kräsen i valet av vem man faller för.

”När jag dansa’ en bergsprängartango i Gällivare, pang i mitt hjärta sa’re, och sen till prästen bar’re. När jag dansa’ en bergsprängartango i Gällivare; pang sa’re här och jag blev kär!”

Siw själv kommenterar schlagerförfattarna så här: ”De som skrev texterna på den tiden speglade ofta tidsandan i låtarna och gjorde texter med en liten handling.”

Man kan tillägga att tidsandan mest handlade om detaljer, medan själva familjeidealet sträckte sig långt bak i tiden, och snarast var retro redan då, med undantag som den oförblommerat feministiska ”Mamma är lik sin mamma”, om att emancipationen bara är ännu ett krav som lagts på det reproduktiva gratisarbetets gratisproletariat – hemmafruarna.

Siw var alltid lite mer än sina roller, det minns jag redan från när jag var liten. Nånting lite extra i rösten gjorde att de småfåniga fiktionerna stannade kvar i minnet.

Man får många ledtrådar i boken till vad det handlade om. En gedigen arbetarklassbakgrund som inte låter nånting imponera på sig. Och samtidigt ett gediget dåligt självförtroende som länge överlät låtval, turnéplaner och framtoning på managers som visste bättre, och som till exempel fick henne att slänga ett beundrarbrev från Ingmar Bergman därför att hon var så övertygad om att det var nåns skämt.

”Det fanns inget som sa att mina idéer och åsikter skulle vara mindre värda än någon annans. Men så var det i mitt huvud.”

Så jag lyssnar igenom de gamla låtarna igen, efter det där extra, som bubblar fram istället för att ”lägga sig i”. Till exempel, ”Sprattelgumma”, byggd på ”Puppet on a String”, en av de många Eurovisionslåtar som handlar om artistens utsatthet och underordning.

Rymmer inte den svindlande röstkontrollen en helt annan berättelse än den som framkommer i texten, och i den jobbiga tivolimusiken? Kärleken framställs som ett hasardspel, men vem är det egentligen som har övertaget? Frågan står särskilt på sin spets i det dubbeltydiga, pratsjungna ordet ”nu”, som avslutar låten sen musiken upphört. Kanske försiggår hela tävlingen på hennes villkor och hon vet nästan om det …

Hur som helst var det 100 % rätt av Astrid Lindgren att insistera på att Siw skulle göra huvudrollen i den allra första scenversionen av Pippi Långstrump.