Om några veckor har EU ett nytt toppmöte. Denna gång är det allvarliga och omvälvande frågor som ska behandlas. Krisen inom euroområdet har nämligen lett EU-kommissionen till att komma med förslag som ger EU långtgående överstatlig makt över medlemsländerna.

Det handlar bland annat om att EU ska kunna få inflytande över medlemsländernas finanspolitik, det vill säga skatterna och de offentliga utgifterna. Och som väntat är det åter de marknadsliberala nedskärningarna av välfärden som sätts i fokus. Trots massarbetslöshet och stora sociala problem är det enda påtvingade receptet ytterligare nedskärningar och besparingar. Någon möjlighet att med investeringar få de ekonomiska hjulen att börja snurra snabbare bjuds inte. Ja, det synsättet är helt främmande för EU-kommissionen. Länder inom eurozonen som hamnat i problem ska bötfällas med stora belopp. Som om det skulle hjälpa dem som redan hamnat i ekonomiska bekymmer genom den gemensamma valutan.

Men det handlar också om att EU ska få makt att rätta till vad de anser vara makroekonomiska obalanser. På ren svenska betyder det att EU kan få makt att lägga sig i alla länders lönebildning, och därmed även hota den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det kan handla om att lönerna ska sänkas för att rätta till det man anser är i obalans. Den svenska modellen där lönebildningen är en demokratisk process mellan fria parter är därför utsatt för stora risker. Framtiden för fria fackföreningar som äger och bevakar de framförhandlade kollektivavtalen är därmed oviss.

Om detta bara vore ett extremt inlägg i debatten om eurons kris skulle man kunna vifta bort det. Men det är inte bara ett inlägg. Kommissionen lägger fram förslag på förordningar som är direkt bindande för medlemsländerna. Samtidigt är det märkligt tyst om frågan när bara några veckor återstår, och alliansregeringen säger hittills inget om vad de tycker.

I grunden är detta förslag en allvarlig demokratisk försvagning. Demokratin är som starkast i medlemsländerna där den utvecklats under lång tid av intressekonflikter och sociala kompromisser. Resultatet har blivit olika val av samhälle, av skilda välfärds- och arbetsmarknadsmodeller. Om EU tar sig makten att påverka dessa så kommer än mer av makt hamna hos näringslivets lobbyister och byråkrater i Bryssel.

Jag kommer att tänka på tryckkokareffekten – den metafor som blev allmänt känd när den spreds av den förre chefen för Bundesbank – Hans Tietmeyer. EMU är som en tryckkokare utan säkerhetsventiler. Sociala och fackliga rättigheter, välfärdssystem och fackliga organisationer ska kokas mjuka – mjuka till mos. Om inte det demokratiska valet av samhälle bara ska bli en illusion måste EU-förslaget stoppas.