Skället blev till kärlek

När Viola Zabeti gick över för att skälla på sommarvikarien som gjort fel i ett kundärende upptäckte hon: Gud, vilken snygg och trevlig kille.

Hon som hade tänkt ta tjänstledigt ytterligare en termin för att fortsätta studera i Frankrike. Viola Zabeti törs nästan inte tänka tanken.

För han fanns verkligen: mannen i hennes liv, som hon gett upp hoppet om.

Viola Zabeti, som jobbat på Länsförsäkringar i sex år, såg på datorn att en vikarie gjort fel och letade upp honom för att skälla.

Och blev förtjust.

Jonathan Krantz å sin sida tänkte att Viola såg bra ut, att hon var trevlig.

Snart gjorde han sig ärenden förbi henne. När han en kväll frågade om hon ville ha godis tackade hon nej. Men så mejlade hon honom: Kunde hon få lite ändå, kunde han komma tillbaka? Och sedan slukade hon hela skålen.

Kärleken till Gott och blandat, det första gemensamma som upptäcktes.

– Lite som vi, mulitkulti, säger Jonathan på kaféet i Stockholms drygt tre år senare.

Hon är född i Iran, uppvuxen i Botkyrka, har pappan i Frankrike. Han har polsk/ungersk judisk och svensk bakgrund, uppvuxen i Stockholms innerstad.

Sommaren 2007 hade Jonathan ingen fast plats på Länsförsäkringars öppna kontorslandskap i Solna. Vissa dagar var lite bättre än andra, i förhållande till Violas skrivbord.

– Vi satt nära en gång, då lekte vi med företagets pr-badboll som vi fått, säger Viola.

Sommartempot var lugnare, med en del dötid på kvällarna. Flirtandet tog fart.

De mejlade varandra, kastade blickar. Viola drog ihop ett lag för att spela basket och fick med Jonathan. Var jättekaxig, sa att hon skulle vinna.

– Alla tror att jag är dålig för att jag är kort, men jag är ganska bra, säger hon.

Fast så gick det inte så bra ändå, rent spelmässigt.

I jobbet hade de det gemensamt att de var duktiga. Och tävlingsinriktade. Siffror fanns för jämförelser: antal sålda försäkringar, antal bokade rådgivningsmöten.

Så tog Jonathan mod till sig och frågade om Viola ville bjuda hem honom på middag.

Själv bodde han tillfälligt hemma hos föräldrarna, hade inte ens ett eget rum. Viola, som å sin sida nyss hade kommit hem från Frankrike, lånade systerns lägenhet under hennes smekmånad.

Jodå, det kunde hon väl. Bjuda hem snyggingen.

– Jag snodde med mig en vinflaska från föräldrarna, som just varit i Nice, minns Jonathan.

– Han är uppfostrad, har med sig något, tänkte jag, säger Viola.

Jobbet är ett bra ställe att hitta kärleken på, tycker de båda. En ypperlig möjlighet att komma nära varandra och se hur personen agerar i olika situationer.

Är man själv extremt noga med tider och den andre alltid sen? Hur reagerar han eller hon på stress? Hur funkar det socialt? Konflikthantering?

Arbetslivet kan ge viktiga ledtrådar också inför det privata livet, tycker de.

– Jag har släppt lite på det där med tider, säger Viola som en kommentar till ett område där de själva var olika.

Måndagen efter den där första riktiga dejten var pirrig. Viola berättade för syrran, som också jobbade där, och för närmaste kollegerna. Jonathan, som var ny, berättade inte för någon. Men snart förstod alla ändå. Eller frågade.

Eftersom avdelningen bestod av 80 personer påverkades inte gruppdynamiken, tycker de.

Ledningen tyckte att det var kul – restriktioner finns det bara för par där en är chef.

Att finnas för varandra också under arbetstid var lyxigt. De kunde äta lunch, snacka under pauser, stötta, ventilera när det var tungt.

Viola ville gärna luncha bara med Jonathan. Hon tyckte att det kunde bli lite för ytligt i de stora sällskapen.

– Men där fick du mig att inse att det inte var så bra, säger hon.

– Alltså, om man är en arbetsgrupp så är det ju bra om man äter ihop, man behöver prata, säger Jonathan, som nu är fastanställd.

Och långsiktigt är det bättre att jobba på olika ställen, tycker de. För: Jaha, hur har din dag varit? Just ja, det vet jag ju redan, precis lika dan som min: samma arbetsuppgifter, samma möten, samma kolleger. Nej, det blir nog trist till slut.

Bråk på jobbtid blev det aldrig. Lite vanligt tjafs kanske. Eller, mejltjafs. För den privata relationen får inte gå ut över jobb och kolleger.

2009 sa Viola upp sig och nu jobbar hon på TCO:s Facket förändras, där hon får mer nytta av sin utbildning. Men om båda hade velat stanna kvar, tja, då hade hon nog ändå varit den som sett sig om efter något nytt. Är det inte oftast så, funderar hon, att kvinnan är den som flyttar på sig?

Men hon kommer att vara lojal mot Länsförsäkringar som bank. Och Jonathan är numera medlem i TCO-förbundet FTF. Värvad av Viola.

Vad de ska göra den här fredagskvällen har de inte hunnit bestämma. Kanske mysa hemma i Åkeshov, dit de flyttade ett halvår efter ”Gott och blandat-incidenten”.

– Vi hinner inte ha kontakt under jobbtid längre, det är tråkigt, säger Viola.

– Det hade ju varit mysigt att luncha ibland, i alla fall, säger Jonathan.