Kommunismens svar på Vilda västern

Under Kalla kriget producerade Sovjet och andra öststater ”Red Westerns”. Filmer som kopierade klassiska västerns. Men eftersom de ingick i propagandan var hjältarna de röda – indianer och kommunister.

Det är en okänd del i västernfilmens historia. Från 1924 och fram till Murens fall 1989 gjordes ett stort antal så kallade Red Westerns i det gamla Östeuropa. Filmer med skottdueller, knytnävsslagsmål och jakter till häst.

En väsentlig skillnad var dock att öststatsvästerns handlade om bolsjeviker eller indianer som kämpade mot vita inkräktare. I båda fallen var det de röda som var hjältarna.

– Filmerna var kommunismens svar på de amerikanska västernfilmerna. Det är ingen tvekan om att det var en effektiv form av propaganda. Hundratals miljoner sovjetmedborgare såg filmerna, berättar den ryske filmvetaren och filmkritikern Sergei Lavrentiev.

Under filmfestivalen i Göteborg i början av februari var Red Westerns ett huvudtema. Flera av filmerna går även att se på Cinemateken i Stockholm och Göteborg den närmaste tiden.

En är The Extraordinary Adventures of Mr West in the Land of the Bolsjeviks från 1924. Det var den första sovjetiska filmen med västerntema. Till skillnad från filmerna som kom senare var den en hyllning till Hollywood. Dessutom var cowboyen Mr West filmens hjälte.

Från 1930-talet fick västerländsk film inte visas i Sovjetunionen. Enligt propagandan var amerikanska filmer reaktionära i största allmänhet och det gällde alldeles särskilt västerns för att man tyckte att filmerna hyllade vita kolonisatörer på bekostnad av de stackars indianerna.

Men Stalin var själv en stor filmälskare. Han hade en egen biograf i Kreml där all sovjetisk film premiärvisades.

– Ett tecken på att Stalin tyckte om film är att han inte mördade så många från den branschen som han gjorde på andra håll. Om han inte gillade en film straffade han i regel manusförfattaren i stället för filmregissören, säger Sergei Lavrentiev.

Stalin tittade även på västerländsk film och var en stor beundrare av amerikanska västernfilmer. 1934 blev han så förtjust över John Fords Lost Patrol att han ville ha en sovjetisk remake. Det är bakgrunden till The Thirteen , en Red Western som hade premiär 1937 och som följdes av andra filmer med västerntematik.

Den ryske diktatorn insåg populärkulturens potential att påverka de stora massorna. Folk ville ha äventyr, de ville inte se filmer om Lenin eller om fabriksarbetare. Med Red Westerns tog Stalin fiendens vapen – västernfilmen – och använde det i sin egen propaganda.

Stalin ska ha sagt att ”om amerikanarna berättar om sin historia kan väl vi berätta om vår”. Därför handlade filmerna ofta om de första åren i Sovjetunionens historia, och västernfilmens estetik fungerade bra när det gällde att berätta om inbördeskriget och revolutionen 1917.

Efter Stalins död öppnade sig Sovjet under en kort period mot västvärlden. När John Sturges klassiska västernfilm The Magnificent Seven (7 vågade livet) gick upp 1962 var det den första amerikanska västernfilmen som fick visas i Sovjet på nästan 30 år. Filmen gjorde en enorm succé och visades på stora utomhusarenor i två år innan den drogs tillbaka efter kritik i partipressen.

– I stället kom nya direktiv om att vi skulle göra egna västerfilmer för att tvätta bort The Magnificent Seven ur sovjetmedborgarnas medvetanden. Målet var ännu tydligare än tidigare att kopiera den amerikanska västernfilmen och samtidigt lägga till kommunistisk ideologi, säger Sergei Lavrentiev.

1960- och 70-talen var Red Westerns guldålder. Efter 1964 producerades också västernfilmer i länder som DDR, Bulgarien och Tjeckoslovakien. Bulgariska The Eight bygger på en verklig historia om partisaner som bekämpade fascister under andra världskriget.

Men även om The Magnificent Seven snabbt glömdes bort fanns det inslag i öststatsvästerns som, åtminstone nu i efterhand, kan tolkas som protester mot partidiktaturen. Öknens vita sol gjordes 1969, året efter att hoppet om en demokratisk kommunism förlorats med den sovjetiska invasionen av Prag. Uppgivenheten präglar också filmen som handlar om förlorade illusioner, men som ändå lockade stora mängder åskådare.

Thomas Reckmann