25 000 människor deltar i fas 3. Låt hälften av dem utföra välfärdsjobb i vård- och omsorg. Patienterna får ett behagligare liv och fas 3-deltagare får en drägligare tillvaro när de får göra något meningsfullt.

Förslaget kommer från SNS Konjunkturråd.

– Under 90-talskrisen försvann praktiskt taget alla vårdbiträden. Låt oss säga att vi återför deras arbetsuppgifter i morgon. Då kan vi låta människor i fas 3 välja om de vill utföra vårdbiträdets arbetsuppgifter eller om de vill måla om blå stolar till att bli blå igen, säger Lars Ljungqvist, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Han anser att andemeningen med fas 3 är att arbetsuppgifterna ska vara meningslösa – annars tränger de ut riktiga jobb. Den utgångspunkten ligger bakom utformningen av reglerna för fas 3.

Ytterligare ett motiv är det som forskarna kallar för annonseringseffekten, det vill säga att arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska vara så motbjudande att folk gör vad som helst för att slippa dem. Den beskrivningen stämmer in på fas 3.

– Det skulle kunna vara ett motiv för den nuvarande utformningen, att människor faktiskt mår illa av att gå till en arbetsplats för att utföra en meningslös arbetsuppgift. Arbetet är en viktig komponent i en människas liv.

Lars Ljungqvist anser att det finns arbetsuppgifter i vård och omsorg som utförs i dag – men i alltför liten omfattning. Här kommer människorna i fas 3 in i bilden. De kan göra det som inte blir gjort i dag. Det kommer inte att tränga undan vanliga jobb.

– Det finns inga undanträngningseffekter, hävdar han.

Det här är kontroversiellt även i den akademiska världen, men Lars Ljungqvist brukar svara kritikerna så här:

– Kvinnorna jobbar i mycket utsträckning nu än förr. Hur många män har de trängt ut från arbetsmarknaden?

Svaret är inga alls, därför att marknadsekonomin skapar nya jobb.

Tanken bakom välfärdsjobben är att politiska beslut styr hur mycket pengar som går till vård och omsorg. Det avgör hur stor personalbudgeten blir.

Lars Ljungqvist tar demensboenden som exempel. På några får de gamla tillsyn på nätterna, på andra står det tomt. Där kan deltagare i fas 3 ta hand om tillsynen. Det tränger inte undan några riktiga jobb.

Dessutom sparar staten 300 miljoner kronor om året. I dag får anordnarna 60 000 kronor om året för varje deltagare i fas 3 av staten. Välfärdsjobben behöver inte kosta mer än 34 000 kronor per år och deltagare, om man utgår från Samhalls kostnader.

– Därav följer inte att ersättningen till privata anordnare är för hög. Det kanske är kostsamt för dem att ta hand om ett antal personer och sätta dem i meningslösa aktiviteter. Däremot är det samhällsekonomiskt slöseri att betala så mycket. Om man i stället för att hitta på konstgjorda uppgifter sätter in deltagarna i fas 3 i vård och omsorg kostar det inte så mycket att administrera, säger Lars Ljungqvist.

De som utför välfärdsjobben får större chanser att hitta vanliga jobb. Det är en slutsats som man kan dra av forskning som långtidsutredningen hänvisar till.

– Till slut måste man fråga sig: Vilken värden ska politiken avspegla? Är det inte tillräckligt att man sätter av tiden i fas 3 till att uträtta något och samtidigt må bra? Vi föreslår inte någon högre ersättning, så moroten finns kvar: Den som hittar ett jobb får 30 procent högre lön, säger Lars Ljungqvist.