Folkrörelsernas tid är nu!

Jag har under några år följt det brasilianska jättelandets förvandling från ett brutalt uppdelat land till ett land där alla medborgare börjar räknas. Metallarbetarpresidenten Lula är bara toppen på isberget. Otaliga gånger har jag sett hur de sociala rörelserna lyckats vända en valrörelse genom att stödja folkligt förankrade vänsterpolitiker. Århundrade av förtryckande strukturer kan brytas upp som nattgammal is när rörelserna mobiliserar sin samlade kraft. Inte bara i Brasilien utan i hela Latinamerika ses demokratin av de breda massorna äntligen som en möjlighet till förändring. Hemligheten är de sociala rörelserna som berett marken.

Lula är en fackföreningsledare, men facket står inte ensamt i Brasilien. Minst lika viktiga är rörelserna för dem som står utanför, de jordlösas rörelse MST, kvinnorörelsen, de svartas rörelser, studenterna, kvartersrörelserna, ursprungsfolken, de arbetslösa och ungdomarna. Dessa har lyckats synliggöra de enorma sociala klyftorna i landet och politiserat dem. Den brasilianska fackföreningsrörelsen samarbetar organiserat med dem och är aktiv långt utanför de snäva fackliga ramarna. Det är i denna näringsrika mylla ett nytt Brasilien kan växa fram.

Jag har tidigare sett valkampanjer där en t-shirt eller ett läkarbesök kunnat köpa en röst, där korrumperade högerpolitiker kunnat göra valet till en privat uppgörelse mellan honom och dig. Jag känner en fläkt av detta i den svenska valrörelsen där den viktigaste rubriken blev: Din plånbok och Dina pengar. Brasilien har nu visat att en satsning på det gemensamma och stöd till de utsatta blivit ett framgångsrecept som äntligen fått landet att lyfta. Bakom detta ligger en väldig pedagogisk process med många komponenter, men den allra viktigaste stavas Folkrörelse.

Så har det alltid varit. Demokrati är inte, som några verkar tro, någon jäst man kan slänga in i ugnen i efterhand. En levande demokrati får sin näring av de mångas trägna arbete, deras studier, deras aktioner, deras engagemang. Den är den mogna frukten av ett tålmodigt arbete. Men hur ser denna näringskedja ut, det vet vi alldeles för lite om.
Jan Wiklund har i sitt mastodontverk Demokratins bärare, Det globala Folkrörelsesystemet (Roh-Nin förlag, 2010) tagit på sig att katalogisera och analysera. Han är grundlig och börjar redan med kristendomen och visar på ett intressant sätt hur nära även religiösa rörelser knyter till folkrörelsernas grundläggande uppgift: Att försvara folkflertalets livsvillkor mot dem som vill utnyttja och behärska dem. Läst i dagens verklighet blir Wiklunds bok en enda lång uppmaning.

Det senaste valet i Sverige är ett skriande varningsrop, något håller på att gå allvarligt och grundligt åt skogen.

Arbetslöshet, ökande klyftor och nedskärningar har fått många av dem som borde ha intresse av ett mer rättvist Sverige att istället vända sig till de hatfulla främlingsfientliga. Ingen organiserar de arbetslösa och utsatta och i brist på gemensamma perspektiv blir de lätta offer för felaktiga falska förenklade hotbilder.

Behovet av organisering är större än någonsin men vi har en regering som systematiskt motarbetar folkrörelserna. Det blir inte bättre av att ett genuint folkrörelseparti som Centern numera styrs från Stureplan. På område efter område driver regeringen en De Många Nålstickens Politik mot folkrörelserna i Sverige. När de beklagar sig över den växande rasismen hycklar de, för det är de själva som lagt grunden med sin politik som uppmuntrar allt djupare klyftor.

Det demokratiska systemet i Sverige har med globala mått haft en mycket hög legitimitet. Detta förtroende har byggt på att nästan alla partier haft sin bas i folkrörelser. Nu står de samlade folkrörelserna inför en gigantisk uppgift, att styra Sverige bort från de farliga bränningarna.

Lennart Kjörling