Rörde om i grytan

Stefan Backius doktorsavhandling i historia kartlägger kraftspelet mellan sjuttitalets arbetarteater och den traditionella arbetarrörelsen. Särskilt står ABF i fokus, och den vitalisering bildningsförbundet genomgick – bland annat för att möta den våg av kollektiv kreativitet som tog sig uttryck i arbetarspel byggda på lokala historiska händelser, med början i Norberg.

ABF mobiliserade, visar Backius: för att hänga med, och även för att neutralisera hotet från den klasskampsinriktade vänstern, som hade stort inflytande på arbetarspelen. Det anordnades konferenser, kulturforum och teaterverksamhet som ledde till bildandet av ett arbetarteaterförbund, vilket dock till slut kapade banden med ABF för att stå på egna ben: De blev vad Stefan Backius med en (inte helt lättgenomskådlig) term kallar ”kulturaktivister”.

Jag var själv inblandad i periferin, som sufflör i det socialdemokratiska spelet vid hundraårsjubileet av Sundsvallsstrejken, medan ett mer vänsterbetonat spel gick upp utanför stan. (Min ”genomträngande röst” fick ett omnämnande i Aftonbladet!)

En av väldigt många fina iakttagelser – han har god hand med formuleringarna fastän han uttrycker sig lite valhänt – i avhandlingen är den följande, om skillnaden mellan arbetarspel av olika politisk tillhörighet:

”I arbetet med arbetarspelen synliggörs konflikterna i huvudsak i den estetiska gestaltningen där motsättningarna mellan arbete och kapital eller reformism och revolution är närvarande. I den socialdemokratiska rörelsen däremot mejslas konflikterna ut mer på personliga plan där individerna i gruppen på något sätt utgör de krafter mot vilket konflikterna gestaltas.”

Teorinivå mot individnivå. Det behöver inte alltid vara en motsättning, men är förmodligen rätt uppfattat för den här tiden, åtminstone som politiskt lackmuspapper.

Och jag hade gärna sett fler innehållsliga exempel på samspelet mellan teater och politik i själva uppsättningarna; just det var också nånting som opponenten Roger Johansson efterlyste när avhandlingen försvarades vid Örebro universitet förra fredagen.

Inte minst tror jag att mer innehållsanalys hade förstärkt en viktig poäng som hela tiden finns som en underström i avhandlingen – och som säkert härrör från stämningarna i alla de minnesintervjuer och gamla bandinspelningar som varit Backius huvudkälla vid sidan av arkivmaterial och tryckta texter: nämligen att deltagande i ett kollektivt teaterprojekt är nånting som har en förvandlande inverkan, både på mänskorna och på de politiska analyser som var utgångspunkten. Det sker en förändring. Kanske att även ABF:s uppsving var ett led i samma kedja av förvandling. Backius sammanfattar, kanske lite väl polariserat: ”Från att ha varit en kulturdistribuerande organisation börjar man nu alltmer ägna sig åt kulturproduktion.”

Opponentens huvudsakliga invändning var annars att vänstern hamnar alltför mycket utanför bild i Backius beskrivning av tidsperioden. Perspektivet rymmer bara ”den socialdemokratiska rörelsefamiljen” och de vilda kulturarbetarna, så att alltför mycket av vad som stod på spel politiskt, i Sverige och Europa, lämnas oförklarat. För att ytterligare understryka sin poäng läste Johansson högt ur gamla nummer av Gnistan, som han lånat ihop i bekantskapskretsen.

Och visst längtar man efter den där riktigt stora utzoomningen, som tydligt skulle kunna placera in t ex antagonismen mellan de två konkurrerande spelen om Sundsvallsstrejken i ”det långa sextitalet” – i den kulturradikalism som förändrade världen och dess invånare. Men Backius avhandling är ett bra bidrag till den överblicken. En berättelse om en spontan kreativitet så stark att den kan skaka om en mäktig, självgående organisation som arbetarrörelsen.