Han älskar att jobba med döden

När krisen kom till porslinsfabriken såg Andrès Zuniga sin chans att byta bana. Han hittade utbildningen som öppnar dörren till det han alltid har drömt om att bli – begravningsentreprenör.

Den döda kvinnan var redan påklädd när den stora dörren till kylen öppnades.

En dunst av kall luft slog emot Andrès Zuniga som för ovanlighetens skull hade tagit på sig sin mörka kostym. Han som aldrig tidigare hade sett en död människa stod nu framför ett kylrum där det låg ett drygt 20-tal kroppar.

Vägen genom bårhuset intill Huddinge sjukhus hade känts helt overklig. Han hade gått genom korridorerna med tunnelseende. Han var nervös, upprymd och hade länge undrat hur han skulle reagera då han för första gången fick se en död.

Nu hade han kommit för att hämta en äldre kvinna som skulle begravas.

Han tog tag i den döda kvinnans anklar för att tillsammans med en kollega lyfta över henne till kistan. Då hände plötsligt något. Alla spänningar släppte, nervositeten löstes upp.

– Och jag kände mig otroligt värdefull, säger Andrès Zuniga.

– Den första hämtningen gav mig mer än alla år på fabriken där jag stått och skött en robot. Jag var stolt, jag kände att jag fick vara med och hjälpa anhöriga.

När Andrès Zuniga berättar det sitter han i studieförbundets Sensus lokaler vid Fyrisån i centrala Uppsala.

Han är en av 27 som går den ettåriga KY-utbildningen för att bli begravningsentreprenör. Utbildningen hålls för tredje året och är den enda av sitt slag i landet.

Tidigare var det barnen som tog över de små familjeägda begravningsbyråerna. I dag ser det annorlunda ut. Arvskedjan bryts. Söner och döttrar tar inte över med samma självklarhet som tidigare.

För Andrès Zuniga kändes det helt rätt att byta yrke.

Han berättar att han länge undrat hur det skulle vara att jobba som begravningsentreprenör. Under flera år såg han begravningsbilen köra förbi i Stockholmsförorten Gustavsberg där han bor.

Ligger det någon i bilen? Var är den på väg? undrade han men fortsatte att gå till sitt jobb – som var att tillverka toalettstolar på porslinsfabriken Gustavsberg.

Av en tillfällighet visade det sig senare att han var bekant med mannen som körde likbilen.

Andrès Zuniga ville veta mer om det jobbet. Under stora delar av sin barndom hade han varit skräckslagen inför tanken på döden.

De sömnlösa nätterna hade avlöst varandra.

– Jag undrade hur det kändes att dö. Jag kunde inte acceptera tanken på att en människa kunde sluta att finnas till.

Han skrev ner några frågor på ett papper och gick till sin bekant som jobbade med att transportera de döda.

– Ta på dig en mörk kostym, hade den mannen sagt före mötet.

Men i stället för att få en pratstund om begravningsbranschen åkte de direkt till bårhuset i Huddinge – och han fick hjälpa till med att lyfta och köra den döda kvinnan.

Efter den händelsen var inget sig likt.

Andrès Zuniga visste vad han ville göra. Han ville bort från fabriken och hitta något som kändes meningsfullt. Han tog ut en veckas semester och gjorde en oavlönad praktik hos sin bekant.

Ett år senare kom krisen till fabriken. Stora varsel lades och i mars 2010 var han utan jobb. Som så många andra fick han medlidsamt frågan hur det kändes att bli av med jobbet. Hans svar kom då snabbt.
­

– Jag är nog den lyckligaste jäveln på hela fabriken, brukade han säga.

Han såg nämligen sin chans att göra något annat.

– Att gå runt och polera på en maskin hela dagen … ja, det är ett jobb, men jag vill göra något som känns viktigare.

– Min dröm är nu att ha en egen begravningsbyrå.

Hösten 2010 började han utbildningen och juni i år är han färdig, men han tycker redan nu att studierna och praktiken har förändrat honom.

– Jag har börjat tänka mer på vem jag är, på hur jag agerar. Jag tycker själv att jag har blivit mycket bättre på att lyssna på människor och är bättre på att ta in vad de anhöriga säger.