Analys 2010 blev ett ekonomiskt rekordår. Återhämtningen från krisen var både snabbare och starkare än vad alla prognoser siat om. Orderböckerna fylldes och vinsterna steg. Men för löntagarna blev det ett skralt år med historiskt låga löneökningar.

I höst är det emellertid dags för förhandlingar igen och nu har löntagarna vinden i ryggen.

När avtalsförhandlingarna gick in i ett avgörande skede för ungefär ett år sedan var det samfällda erbjudandet från arbetsgivarvärlden centrala nollavtal.

Det saknades, enligt arbetsgivarna, förutsättningar för centralt fastställda löneökningar. Möjligen kunde ett eller annat vinstrikt företag höja lönerna i en lokal förhandling. Men det var också allt.

Kris var det förhärskande begreppet. Och visst hade 2008 och 2009 varit två dramatiska år för delar av industrin, medan andra inte känt av krisen mer än marginellt. Den som dristade sig till att påpeka hur olika krisen slagit och att det 2010 fanns tecken på återhämtning kunde emellertid räkna med ordentligt mothugg.

I dag, med rapportfloden i full gång för sista kvartalet, finns facit för hur ekonomin som helhet utvecklades just när landets löntagare slogs för sina nya löneavtal. Och av den forna krisen märks ingenting i siffrorna. Det är därför svårt att beskriva 2010 som något annat än ett ekonomiskt toppår.

Men den beskrivningen gäller inte för löntagarnas löneökningar. De blev i stället rekordlåga. Det slutade visserligen inte med noll, men ändå historiskt lågt. Av Medlingsinstitutets årsrapport framgår att löneökningstakten växlades ner kraftigt.

Nu närmar sig snabbt en ny avtalsrörelse och allt annat än ett visst återtag av förlorad terräng från löntagarnas sida skulle överraska.

Tongångarna inför kravformuleringar och precisering av lönekrav är helt annorlunda den här gången. Exakt hur kraftigt bågen spänns eller hur långt de exakta kraven sträcker sig är fortsatt för tidigt att avgöra. Men resultatet från 2010 kommer med stor säkerhet att framstå som en parentes när höstens och vinterns löneuppgörelser signeras.

Löntagarna inom stora delar av industrin har särskild anledning att begära kompensation för sina insatser under krisen och därefter. Just krisanpassningen inom industrin klarades genom blixtsnabba och mycket omfattande personalnedskärningar. Tiotusentals industriarbetare blev arbetslösa och betalade på så sätt priset för företagens kostnadsanpassning.

Lägg till krisavtalen i delar av industrin – som gav företagen möjligheter att sänka arbetstiden och därmed inkomsterna upp till 20 procent för den anställde. Då är det inte svårt att förstå hur stark revanschlusten är.

Tommy Öberg