Avtalsåret 2010 kantades av den djupa ekonomiska krisen och löneuppgörelserna blev avsevärt lägre än vid tidigare förhandlingar. Men reallönerna ökade ändå med en procent. Det framgår av Medlingsinstitutets årsrapport.

Löneökningarna under 2010 varierar dock kraftigt mellan sektorer och branscher.

Skillnaderna speglar krisens olika framfart. Tuffast drabbades de anställda inom fordonsindustrin och deras avtalade löneökningar blev därför avsevärt lägre än inom andra, mindre krisdrabbade, sektorer.

Trots de begränsade nominella löneökningarna fortsatte kvinnolönerna att öka snabbare än männens. Takten i återhämtningen är fortsatt mycket blygsam, men sedan 2005 har könslönegapet krympt på alla sektorer med mellan 1 och 3 procentenheter. I dag är bruttolöneskillnaden knappt 15 procent mellan könen. När hänsyn tagits till ålder, yrke, arbetstid, erfarenhet och utbildning sjunker skillnaden till 6 procent.

– Vinnare i avtalsrörelsen är dock ingen enskild bransch utan snarare den svenska modellen och parterna som bär upp densamma, konstaterade Medlingsinstitutets generaldirektör, Claes Stråth.

Trots mycket svåra yttre omständigheter har parterna, enligt generaldirektören, levererat lösningar utan påtagliga störningar i form av varsel och konflikter. Jämfört med tidigare stora avtalsrörelser är mönstret i huvudsak likartat.

Och i en internationell jämförelse är störningarna på svensk arbetsmarknad mycket begränsade. Antalet varsel om konflikt är mycket få och utlösta konflikter än färre. Under den rekordstora avtalsrörelsen 2010 var det en enda konflikt som märktes – strejken inom massa och pappersindustrin.

Att just industrin, tidigare fredens hemvist, drabbades av flera varsel och en konflikt inom massa och pappersindustrin industrin var mycket överraskande och helt i strid med avtalets övergripande fredsuppfattning.

– Varslen och konflikten signalerade oro inom ramen för Industriavtalet. Att samma avtal också senare under 2010 sades upp av Teknikarbetsgivarna hörde också till ovanligheterna och var ett uttryck för att den gamla stabiliteten var försvunnen.

Inför kommande förhandlingar är emellertid tilltron till förhandlingsmodellen fortsatt stark hos Medlingsinstitutet. Att ansträngningar pågår för att förnya Industriavtalet ses som ett tecken på fortsatt stabilitet.

– Industrins parter uppträder på nytt gemensamt och jämkar samman tiderna för de olika avtalen – det är ett positivt tecken. Detsamma gäller de pågående försöken att enas om ett nytt Industriavtal, säger Claes Stråth.

Om ansträngningarna lyckas före förhandlingsstarten i september är oklart. Men ambitionen att normera lönemarknaden går inte att ta miste på. Hur omvärlden förhåller sig till de försöken återstår att se.

Men att kretsen som formar normen för löneökningar vidgas till att också omfatta branscher utanför industrins krets är sannolikt. Det är med stor säkerhet en förutsättning för bredare uppslutning.