Än i våra dagar förklaras mörka drag ofta med avlägsna vallonsläktingar från 1600-talet. Detta trots att få, bara runt 900, av dem som invandrade till Sverige valde att stanna i landet.

Trots att så få stannade, och trots att de framför allt höll sig till Östergötland, Södermanland och senare Uppland, finns det i var och varannan mörkhårig svensk familj en idé om vallonsläktskap.

Många valloner var smeder och deras yrkeskunskap värderades högt. Just därför verkar det anses finare att härstamma från valloner än från till exempel slaviska trälar.

Riktigt obehagligt blir det när man tänker på hur denna vallonmyt bottnar i en rasbiologisk föreställning om att alla ”riktiga” svenskar är blonda. I det blåögda Sverige är mörka drag visst fortfarande en avvikelse som måste förklaras.

På olika forum sprids också rykten om sådant som sägs avslöja ett vallonskt ursprung; som knölar i nacken och längd på stortån.

Men få verkar ha släktforskat sig fram till ett klart besked. Själv känner jag bara en definitiv vallonättling. Och han är både blond och blåögd.

Ellen Albertsdóttir