Alla nya idéer som SVT kläcker ska granskas av en statlig myndighet, för att kolla så att den offentliga teven inte tar marknadsandelar från andra, kommersiella företag.

Eftersom Kulturdepartementet sällan åstadkommer nånting utan mest lägger ner, finns det anledning att granska den här reformen och sätta in den i ett sammanhang.

För mig framstår det sammanhanget glasklart: det handlar om att vi lever under den absoluta motsatsen till den forna kulturpolitikens mål att motverka kommersialismens negativa verkningar.

Att kulturpolitikens främsta uppgift numera är att se till att den offentliga kulturen inte konkurrerar med den kommersiella.

Och då är det inte kulturpolitik längre, utan främjande av den fria företagsamheten. Vinnare (och öronviskare) är de stora medieföretagen. Förlorare är allmänheten.

Detta var också den ena orsaken till att ”En bok för alla” blev av med allt statligt stöd: att de konkurrerade.

Också nedläggningen av Rikskonserter och ointresset för vem som nu ska sprida bra musik över landet faller in i mönstret.

Kultur är från regeringens sida en näring, inte ett innehåll.

Och i mottagarledet: shopping, inte bildning.

Därför måste vi som är inblandade ta makten över distributionen av det som är bra, i väntan på bättre tider (inklusive väntan på en kulturpolitik från arbetarrörelsens sida).

Skapandet är välmående. Det är spridningen som är i kris. Detta att man måste vara nörd för att hitta ut ur köpcentrumen och fram till det egna.

Så låtom oss alla bli nördar.