Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) har ett katastrofval bakom sig. Nu väntar en debatt om program och ledning. Vi som skriver detta inlägg är inte medlemmar i SAP. Men vi utgör en del av arbetarrörelsen. Vi argumenterar för behovet av ett arbetarparti som tar strid för full sysselsättning och välfärd – i en globaliserad ekonomi.

Debatten måste föras i en allvarlig ton men inte i panikstämning. Borgerligheten är försvagad. Alliansen stod nästan still i valet (från 48,2 % till 49,3). Till detta ska läggas splittringen. Då SAP förlorade makten 1976 var det till C, M och FP. Idag har antalet borgerliga partier fördubblats (KD, MP och SD). Sannolikt överlever inte alla dessa nästa riksdagsval. Alliansen kommer inte att klara sitt viktigaste löfte, att avskaffa utanförskapet, genom nya jobb. Kapitalismen klarar inte att skapa jobb till den miljon som står utanför arbetsmarknaden. Trots en tillfällig ekonomisk återhämtning befinner sig borgerligheten i kris. Alliansen straffas troligen 2014.

Två frågor avgör framtiden för SAP. Ska banden till facken bevaras? Kan partiet utforma en välfärdspolitik i en global ekonomi? Det som gör SAP unikt är banden till facken. Främst till LO men även till TCO. Samhällets rikedomar skapas inte inom statsförvaltning och riksdag. Rikedomen skapas inom produktionen. Och rikedomen fördelas genom kampen mellan arbetsgivare och fack – som ska representera arbetare/tjänstemän. Facken utgör en verlig makt i samhället.

Staten utgör en annan makt. Partier som C, FP och även V är bara riksdagsutskott på statsförvaltningen. De dör utan skattebidrag och mediabevakning. Med SAP är det annorlunda. Så länge banden till facken består utgör partiet något mycket mer än ett utskott på staten. Med stöd av facken kan SAP göra comeback. Men inte utan.

Trots detta ville Sahlin kapa banden till facken. Den partihöger hon tillhör vill nämligen gå hårdare fram mot välfärdssamhället. Men de bromsas av att de lågavlönade, som de måste angripa, fortfarande har ett indirekt inflytande över partiet. Just via facken. Partihögerns slutuppgörelse med välfärdsstaten skulle bli väldigt mycket enklare om de lyckades frigöra sig från LO. Sahlin försökte kapa banden med LO genom en allians enbart med det anti-fackliga MP. Men motståndet inom partiet gjorde att hon misslyckades. Banden med facken finns kvar – om än hårt ansträngda. Men partihögern ger inte upp. Dess nästa angrepp på välfärden, och banden till facken, kommer att ske under paroller som ”globaliseringen kräver”. De vill EU-anpassa oss via lägre skatt, högre arbetslöshet och slopad välfärd.

Varifrån ska arbetarna hämta styrka för att stoppa avindustrialisering, hotet mot löner och välfärd. Antalet industrijobb i ”svenska” företag ökar, men de minskar i Sverige. Då krymper skattebasen och pengarna till vård-skola-omsorg minskar. Kan SAP stoppa avindustrialiseringen? Bemanningsföretag som handlar med arbetskraft och tvingar ned lönerna måste bemötas. Striden om lönerna kommer att föras genom facken, eller inte alls. Klarar facken uppgiften? Under 70-talet genomfördes en rad arbetsrättsreformer som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Kronan på 70-talets fackliga offensiv var löntagarfonderna. Fonddebatten gav en insikt. De som kontrollerar företagens vinster styr samhällsutvecklingen: var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; vad ska produceras – vapen eller snabbtåg? Fonderna är döda. Men kampen för kontroll över vinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen – på europeisk nivå. Arbetsrätten kan inte göra halt vid nationsgränsen som på 70-talet. I dessa insikter finns styrkan.

Löntagarna behöver ett krisprogram att samlas kring med facklig ägande och kontroll över företag, vinster och investeringar. I en globaliserad ekonomi måste ett program överskrida nationsgränsen. Idag krävs fackliga stridsåtgärder och kollektivavtal inom internationella koncerner. Facken måste kunna sympatistrejka till stöd för polska byggjobbare som kämpar för bättre villkor – i Sverige och i Polen. Ett stridbart europeiskt fack kan bara skapas genom solidaritet i handling. SAP:s extrakongress borde anta ett program med denna inriktning. Som ett verktyg för full sysselsättning och för att besegra alliansen 2014. Men skulle partihögern segra, och lyckas kapa banden till facken, väntar en tredje Reinfeldtseger. Men mer än så. Kapas banden görs LO-facken politiskt hemlösa. Och SAP omvandlas till ett borgarparti. Händer detta kommer arbetarnas samling runt ett krisprogram att ske utanför SAP. Och då som grund för ett nytt parti – med sin bas på arbetsplatser och inom facken.

Jan Hägglund
kommunfullmäktigeledamot Umeå sedan 1991

Carola L. Bodén
barnskötare och kommunalare

Andreas Löfdahl
metallarbetare, Volvo Lastvagnar i Umeå

Tomas Westerström
undersköterska och ledamot i representantskapet för Kommunal Västerbotten