Mirakelskolan

Husen och människorna är som en dröm, eller snarare ett under. Med ofattbar envetenhet har Beatrice Ayuru mitt i krigets Uganda lyckats bygga en skola där jämställdhet råder. Och barnen står på kö för att få komma hit.

Som alltid har dagen redan skådat sitt första regn. Ännu är regntiden inte här på allvar och gräset blir snabbt torrt igen, men skurarna blir allt vanligare och den våta tiden närmar sig.

Under dagen har vi färdats till en mindre stad i norra Uganda och vidare ut på landsbygden. Här i en svag sluttning breder plötsligt ett område ut sig med gott om byggnader. Skolsalar är fyllda med elever, från köket stiger dofter från dagens lunch och på gräsmattorna leker barn från det daghem som också finns inom området.

Att här, där man minst anar det, stöta på en av distriktets största skolor är inte det mest unika med komplexet. Det är att skolan baseras på total jämställdhet mellan könen.

Det här är den smått fantastiska historien om hur en utstött och utsatt flicka, utan rätt till utbildning och utan pengar, lyckats skapa ett minisamhälle baserat på allas rätt till utbildning och respekt.

– Gräset, ja. Det var faktiskt det jag började med, jag sådde gräs utanför det som nu är rektorsexpeditionen, säger Beatrice Ayuru.

Hon är i dag en ganska stor kvinna, lugn och ständigt leende, även då hon berättar om hemskheterna under sin uppväxt.

Här i norra Uganda har folket plågats av krig och förtryck, strider och tortyr som fått blod att flyta och familjer att splittras.

I hennes ungdom härskade diktatorn Idi Amin, under senare år har den fruktade kristna terrororganisationen Herrens befrielsearmé hållit området i skräck och skapat grupper av barnsoldater. Rapporter om avhuggna näsor och öron, och de mord som barnsoldater tvingats begå på sina familjemedlemmar, har varit så bestialiska att de skapat rubriker också i Sverige.

I denna miljö växte Beatrice Ayuru upp, som ett av många barn i en fattig jordbruksfamilj.

Hon var det minsta och svartaste barnet, berättar hon, och flera av de styvmödrar som passerade slog henne dagligen. Med tårar i ögonen i det fortfarande leende ansiktet beskriver hon känslorna när hon hörde sin styvmor säga att hon önskade att Beatrice dog.

Som flicka var det naturligt att hon slutade sin egen skolgång efter bara några år. I stället skulle hon nu arbeta och skaffa familj och barn.

Och som liten var hon tystlåten och tillbakadragen och sade inte emot, berättar hon. En flicka gjorde det som förväntades av henne.

– Flickor måste jobba 24 timmar om dygnet, på jordbruket, i köket, i hemmet, överallt. Men inga flickor ska beh öva behandlas så, tänkte jag även om jag inte sa någonting. Jag såg mig själv och alla andra flickor som offer, offer som inte ska behövas i ett rättvist samhälle.

Beatrice Ayuru drömde om att få fortsätta på high school (som ungefär motsvarar gymnasiet), men det var en fjärran utopi i en familj utan tillgångar annat än den jordplätt som den under Ugandas starka sol odlade sin mat på.

Då var det en klen tröst att fadern slutligen gav henne tillstånd att gå i skola, om hon bara kunde bekosta det själv, och om hon samtidigt fortsatte med sina vanliga arbeten för att klara familjens uppehälle.

Än värre blev det när fadern blev svårt sjuk och arbetsbelastningen ökade ännu mer.

Beatrice Ayuru hade nu också mött sin man och fött sin första dotter när hon var 17 år.

Hon jobbade i olika familjer, hon jobbade på fälten flera timmar om dagen och hon lagade all mat. Men ändå, när terminen började skrev hon in sig på en skola i Lira, den närmsta staden.

Fadern blev dock sämre och när familjen blev mer utsatt ansåg hennes makes familj att hon inte längre var den rätta för honom.

– De ville ju ha en brun, någorlunda rik flicka åt honom, inte en svart och fattig. Som du ser är jag ju väldigt mörk i hyn. Så de försökte sära på oss genom att skicka honom till huvudstaden Kampala. Och det var ju omöjligt att åka efter honom då, säger hon.

När inkomsterna sjönk ansåg omgivningen också att hon inte längre kunde ta hand om sitt barn. Mot hennes vilja tog en annan familj barnet ifrån henne.

Nu var hon ensam igen. Hennes man hade lämnat henne, och hennes barn tagits ifrån henne.

– Och visst tänkte jag ”varför inte bara göra slut på allt och ta livet av mig”. Många förskjutna flickor gör det.

– Men då, på high school, tänkte jag att jag måste ändra på allt detta och få pojkar att se flickor som mänskliga individer.

– Så jag frågade min far om jag fick bygga en egen skola på vår mark, en skola där även flickor fick undervisning. Jag ville ha både grundskola och high school – och ett universitet.

– Min far pekade ned mot sluttningen och sa att jag kunde ta en plätt under träden om jag ville.

Det lät naturligtvis som drömmar, och hon kallar det själv en vision, inte minst för att hon inte ägde mer än någon annan människa på sluttningarna runt Lira.

Men Beatrice Ayuru gick som överårig student ut skolan med toppbetyg. Hon ville utbilda sig till lärare och blev den första flickan från sin skola som någonsin skickats till ett universitet. Där, i Kampala, träffade hon sin man igen och de blev återigen ett par.

– Det var hårt. Under tre års tid hade jag bara ett par skor.

– Men när vi kom tillbaka hem gick jag genast till familjen som tagit mitt barn och krävde tillbaka henne.

Vi möter den unga kvinnan, Beatrices första dotter, nu 21 år, i en av skolsalarna. Liksom alla andra av Beatrices barn har hon gått hela sin skolgång i mammas skola.

Men det skulle dröja innan planerna på en egen skola kunde förverkligas. När Beatrice Ayuru kom tillbaka till sin hembygd började hon i stället arbeta som lärare i en annan skola i Lira. ”Jag var fortfarande tyst. Jag var nog den tystaste lärare som funnits”, säger hon.

Samtidigt sålde hon mat till studenterna under raster för att samla pengar. Hon arbetade på kvällarna och snickrade bärställningar som hon hyrde ut till flyttfirmor.

– Till slut hade jag lite pengar, men jag sparade dem för jag visste att de skulle behövas.

Den dagen 1998 då hon sådde gräset och började bygga sin skola, under de träd som fadern åratal tidigare hade pekat ut, lät hon därför pengarna vara.

I stället smög hon varje kväll ned till träden och formade av vatten och markens lera allt fler tegelstenar som hon under dagen lade på tork i solen.

När de var klara byggde hon ensam och med egna händer upp ett fyrkantigt litet tegelhus där undervisningen kunde starta. Hon tiggde till sig tolv avlagda skolbänkar och annonserade efter både personal och elever.

Det här var en skola, berättade hon i annonsen, som skulle bygga på visionen om rättvisa där pojkar och flickor skulle gå på samma villkor. Och någon lön kunde personalen tyvärr inte få, åtminstone inte i början.

– Folk trodde jag var galen. Men det var några av mina gamla studenter som kom ihåg att jag sålt mat till dem när de studerade, och de tyckte det var en bra idé och började som lärare hos mig.

Men motgångarna var inte förbi. Hennes bröder protesterade mot att hon fått marken där det lilla skolhuset byggts och sa att en kvinna inte kunde få eller ärva mark.

– Men min far höll med mig och vi gick till en advokat för att få alla papper klara.

Och så småningom har även hennes bröder satt sina barn i hennes skola.

Och skolan växte. Det första lilla huset, med bara väggar och tak, byggdes ut till allt större lokaler.

På skolan funderade Beatrice Ayuru och hennes allt talrikare personal ut fler sätt att få in pengar, och sakta men säkert fogades byggnad till byggnad: en samlingssal, ett litet kök, till slut även en sjukstuga för de allt fler eleverna.

Hennes fars jordplätt var sedan länge för liten och skolan köpte in kringliggande mark i den takt de hade råd.

Och i dag har skolan 1 500 elever.

Beatrice Ayuru visar runt på det väldiga område som i dag utgör Lira Integrated School. Förutom alla skolbyggnader finns här flera hus för dem som bor på internat.

Själv bor Beatrice Ayuru och hennes man i dag nära skolan och har sex biologiska och sex adopterade barn.

Men varifrån kommer drivkraften? När hon fick sin idé om en rättvis skola hade hon ju absolut ingenting.

För att en vision ska bli verklighet måste man börja handla, handfast, säger hon. Bara man börjar så går allt förhoppningsvis framåt. Bara man börjar.

– Så är det alltid när jag får för mig någonting. Nu till exempel, när vi planerade universitetet, kunde jag först inte sova på flera veckor. Tankarna malde hela tiden tills jag gick dit och byggde en vägg där universitetet ska vara, säger hon.

– Man måste börja, bygg en mur, plantera någonting, bara du börjar.

En sång- och teatergrupp repeterar i en av samlingssalarna och en flicka sjunger med händerna tryckta mot ena kinden.

”Jag ledsen, jag är trött. Jag vill studera men får bara jobba. Det värsta som finns är att vara en flicka i Uganda. Jag är ledsen, jag är trött”, sjunger hon.

Beatrice stöter till mig i sidan.

– Det där är jag, säger hon och ler. Det är jag.

Ungdomarna övergår i en dans, en symbolisk dans. Kvinnorna för männen hem från kriget. Vi har fått nog av krig, sjunger de.

Männen/pojkarna följer med.

– Jag tänkte att jag bara skulle skapa en flickskola, men det är viktigt att också pojkar är med. Då får både pojkar och flickor lära sig att respektera varandras åsikter och upptäcka att alla har vettiga saker att säga, oavsett kön.

På alla gräsmattor finns uppmuntrande eller förmanande skyltar. ”Menstruation är hälsa”, står det på en. ”Mamma, pappa, akta er för socker”, står det på en annan.

Socker är ett kodord för prostitution.

Inriktningen för de högre klasserna har alltmer kommit att specialiseras på näringslära, odlingsteknik och hälsa och inom området finns också risodlingar och en fiskplantage som tillhör skolan. Tolv år har det tagit att bygga upp skolan till dagens omfattning.

– Just nu arbetar vi med ett sportcentrum. Bassängen är redan klar och alla våra elever får lära sig simma, säger Beatrice Ayuru.

I de flesta årskullar har hon lyckats med sin föresats att ha lika många pojkar som flickor. I de högsta klasserna dominerar pojkarna, men bara med 60 procent mot 40 procent flickor.

Har då familjer råd att sätta sina barn i Lira Integrated School?

Ja, i de flesta fall. 70 procent av elevernas familjer kan betala. För de övriga 30 procenten har Beatrice Ayuru anställt tre kvinnor och en man för att driva skolans egna mikrolånebank. Banken lånar ut till terminsavgiften och familjerna får betala tillbaka i den takt de kan, eller arbeta av sin skuld.

– En del kan också få våra egna stipendier, alltså gratis utbildning.

Ändå är skolan för liten, enlig Beatrice Ayuru, åtminstone för det behov som finns.

– Utmaningen är att fånga upp alla. Det finns så många kvar som har kunskaper och färdigheter men som aldrig får chansen.

Och nu börjar alltså planerna på ett universitet – även det med specialisering på näringslära och hälsa – att ta form.

Men planerna stannar inte där.

– Vi har köpt mark norr om skolan där vi tänker bygga en större sjukstuga som alla i området kan gå till. Den lilla sjukstuga vi har nu räcker ju bara för eleverna.

Hon ser ut över gräsmattorna där barnen högljutt leker under rasten.

– Har man någon gång sett ett barn dö när man vet att det skulle överleva om det bara fick ordentlig vård – så måste man arbeta för att den vården ska kunna ges till alla.

Finns det då inga risker att allt går för snabbt, att allt kapsejsar?

– Jo, absolut. Jag måste hela tiden bedöma risker så att vi inte slutar i konkurs. Jag vet att vi aldrig kan göra det vi inte har råd med, och trots allt är jag mycket noga med var jag sätter ned mina fötter.

– Men det är inte stora pengar som gör att saker kan genomföras. Det är visionen. Och allt det jag ser ger mig hopp. Nu har jag också blivit inbjuden att tala i Kampala om hur man kan öka entreprenörskap hos kvinnor, så jag vet att nya tankar sprider sig.

Vi går mot skolans fotbollsplan där två klasser ska spela en uppvisningsmatch. Tre av spelarna har fotbolls­skor, men bara på en fot, den högra. Man springer inte lika fort med skor, men det går lättare att skjuta om man har en sko, förklarar en av dem.

Strax bortom fotbollsplanen planeras ännu en inkomstkälla till skolan. Den lilla kycklingupp­födning som finns i dag ska byggas ut till en kycklingfarm.

Kommer det ännu fler steg?

– Javisst, i undervisningsbranschen kan du gå hur långt som helst, så vi måste alltid tänka på hur vi kan få in pengar. Vi har också en musikkår som vi hyr ut till bröllop och liknande, men just nu går vår fiskförsäljning bäst.

– Och vem vet, säger Beatrice Ayuru och ler, en dag kanske vi exporterar fisk till Sverige.