Det fanns en tid då socialdemokratin var i förbund med framtiden. Politik var ideal och visioner. Modernitet betydde jämlikhet, inte marknadslösningar, och valfrihet handlade om människors befrielse från klassamhällets fängelse, inte om avregleringar. Det sjöng i seglen och i spetsen för en progressiv tro på politikens möjligheter stod Olof Palme.

Berggrens mäktiga biografi Underbara dagar framför oss försöker ringa in honom via ett myllrande persongalleri, dåtida debatter och argumentationslinjer. Berggren placerar Palme mitt i ett rum fyllt inte bara av politik utan av litteratur, kultur och politiska filosofiska diskussioner. Och en jämförelse med nuläget är lika ofrånkomligt som dystert, då den avgående Mona Sahlin så tydligt är Palmes antites. Hon har ägnat sin politiska karriär åt att be om ursäkt för den socialdemokratiska era som tog slut med mordet på Sveavägen.

Enligt Sahlin hade samhället blivit för starkt, socialdemokraterna trodde de hjälpte de svaga, men istället tog de ansvaret ifrån dem. Företagare och entreprenörer är vår tids hjältar och människor krävde bara sin rätt och socialdemokraterna hade glömt att de också skulle göra sin plikt.

Hennes artikel i Moderna Tider 1995 där hon definierade socialdemokratins nya uppdrag kunde ha skrivits av en borgerlig ledarskribent. Hennes tal inför förtroenderådet den fjärde december 2010 där hon förstås förespråkade jämlikhet men paradoxalt nog också de borgerliga skattesänkningarna, den bortre parentesen i a-kassan, privatiseringar och öppnade för koalition över blockgränserna var därför ett logiskt adjö från en partiledare som aldrig släppt rollen som opinionsbildare: i ständig opposition mot socialdemokratin, från höger.

Är det någon lärdom vi kan dra av Henrik Berggrens biografi är det att mitten inte är ett statiskt begrepp utan en konsekvens av politisk kamp både inom och utanför partierna. Efter valet 1968 var alla verbala socialdemokrater, enligt Palme. Den formidabla offensiven av sociala reformer under 70-talet mötte därför svagt politiskt motstånd. När de borgerliga tog över 1976 fullföljdes en socialdemokratisk politik.

Jag tror att borgerlighetens begränsade rörelseutrymme kan förklara en stor del av Palmehatet. De borgerligas lutning mot dåtidens vänstermitt var säkert motiverad av påtvingad politisk pragmatism och det måste ha framkallat en maktlöshetens motreaktion. Högern kunde dock sprida sin frustration tills den började leva sitt eget liv – redan Erlander suckade över borgerlighetens medieövertag. Men Palme överlevde alla angrepp trots sin särpräglade intellektuella personlighet, sin demokratiska socialism, arrogant debattstil, sjaviga kläder, politiska affärer och förlorade val – för då hade socialdemokratin en motmakt, en rörelse.

Dagens socialdemokratiska partiledare är ensamma och utsatta. De måste förlita sig på pr-nissar, spindoktorer, medietränare och hämta legitimitet från borgerliga media, marknaden och osäkra opinionsundersökningar. En människa som Olof Palme skulle aldrig ens släppts upp på dagens politiska scen.

Henrik Berggren är alltid beredd att förstå, förklara och försvara honom, och jag tror att det finns en stark identifikation hos Berggren som gör att han kallar Palme en ”borgerlig jakobin” i samma andetag som han citerar hur Palme vill avskaffa klassamhället. Det är antagligen Berggren som är den borgerliga jakobinen som förälskat sig i en socialist.

För Palme betydde valfrihet social ekonomisk jämlikhet; i dagens Sverige betyder det som bekant något helt annat. ”Politik är att vilja något”, och frågan är: vad vill socialdemokratin nu?

Ann Charlott Altstadt