Lägre löner för både unga och äldre (+55 år) och avskaffade turordningsregler vid uppsägningar. Det var ett par mycket kontroversiella förslag som återfanns i dagens delrapporter till Långtidsutredningen.

Temat för delrapporterna var att skapa arbete och omfattade löner, anställningsskydd och konkurrens. Lönebildningens roll för sysselsättningen stod i centrum för professor Nils Gottfries rapport ”Fungerar den svenska lönebildningen”.

För att öka sysselsättningen föreslår han mycket okonventionella lösningar som att anställda mellan 55 och n65 år skulle ha lägre lön än en 40-åring efter som de inte längre är lika produktiva.

– En del av arbetslösheten bland äldre förklaras av att deras löner är för höga, säger han. Den här diskussionen är därför inte orimlig.

Sysselsättningen har trots stark uppgång inte hämtat sig sedan krisen på 1990-talet. Inte ens åren direkt före den senaste krisen 2006 och 2007 hade sysselsättningen nått upp till nivåerna som rådde för 20 år sedan.

Bland män i åldrarna 35 – 44 år var andelen som inte arbetade konstant under 1970 och 1980-tal. Var tjugonde eller 5 procent i de här åldrarna saknade arbete. Under 1990-talets kris steg andelen till 15 procent för att därefter inte nå ner till de tidigare procenten. Åren 2006 och 2007 som var extrema högkonjunkturår var andelen utan arbete strax under 10 procent. Detta trots en lönebildning som fungerat väl under de senaste 10 – 12 åren.

– Lönebildningen har i långa stycken fungerat bra, men inte tillräckligt bra för att öka sysselsättningen, argumenterar Nils Gottfries i sin rapport. Han understryker att diskussionen om lönebildningens betydelse för ökad sysselsättning är lågmäld och sällan förekommande bland arbetsmarknadens parter. Oftare framhålls lönebildningen och dess resultat i förhållande till omvärldens löneökningar och till konkurrensläget.

– Det är förvånande att sysselsättningsläget spelar så liten roll i diskussionen om vad som är en lämplig löneökningstakt, säger han.

Som helhet anser han också att löneökningstakten bör skruvas ner från de genomsnittliga fyra procenten om året som gällt de senaste 12–13 åren till tre procent om året. Allt för att få ökad fart på sysselsättningen.

– Fyra procents löneökningstakt är fullt rimlig om man är nöjd med dagens sysselsättningsnivå. Men en sänkning av takten innebär en snabbare ökning av sysselsättningen, hävdar han.

I arsenalen av åtgärder pekar Nils Gottfries också på möjligheten att variera arbetsgivaravgifterna för olika grupper på arbetsmarknaden som ett sätt att underlätta för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden.

När det gäller de svenska arbetsrättsreglerna framhöll den franske professorn Pierre Cahuc, som skrivit delrapporten, att den präglas av en mycket stark tudelning. Den är å ena sidan en stark skyddslagstiftning för dem som har fast arbete, men lämnar samtidigt fältet fritt för hur många visstidsanställda som helst och där saknas motsvarande skydd vid uppsägning.

Ytterligare en brist i det svenska systemet för anställningsskydd är att det inte tvingar eller får arbetsgivarna att överväga de samhällsekonomiska kostnaderna som följer av uppsägningar. Det kan handla om arbetslöshetsersättning, omskolning eller andra insatser samt skattebortfall.

För att råda bot på detta föreslår professor Pierre Cahuc att turordningsreglerna slopas helt. Men samtidigt ska en slags uppsägningsavgift införas. Ju fler uppsägningar desto dyrare avgift är den enkla tumregeln. På så sätt skulle arbetsgivarna tvingas bära en del av samhällets kostnader och det görs ingen skillnad på uppsägningar av tillsvidareanställda och visstidsanställda.