Höjda avgifter för sjukvård och en privatisering av sjukförsäkringen. Det är två förslag som finns med regeringens direktiv till den nya socialförsäkringsutredningen.

Hur dessa förändringar skulle minska sjukvårdens kostnader är en gåta.

Sjukvårdens främsta uppgift är att göra folk friska.

Då är det svårt att förstår hur högre avgifter för till exempel en nackoperation skulle få människor att snabbare stå på benen.

Troligen blir resultatet i stället det omvända när lågavlönade drar sig för att söka hjälp om kostnaderna blir för höga.

Samma skuggor ligger över förslaget att privatisera mer inom sjukförsäkringen.

Säkert skulle det ge smaskiga ekonomiska tillskott till de firmor som tar över. Företagens grundläggande uppgift är ju att skapa vinster, något som vanligtvis också skapar arbetstillfällen.

Men för kollektiva nyttigheter som sjukvård gäller en helt annan verklighet. För att få vården och andra områden som vi alla har nytta av så effektiva som möjligt gäller att en solidarisk finansiering ger det bästa utfallet.

I ekonomistudier brukar detta belysas med kostnaderna för ett rättssamhälle. Både individer och näringsliv tjänar på att alla är med och finansierar poliskår och domstolar. På så sätt undviker vi kaos där folk stjäl varorna i affärerna i stället för att betala för dem.

Med en gemensam rättsapparat kan företagen gå bra och de anställda få sina löner.

I dessa ideologiskt förmörkade tider klingar ordet skatt snart som ett skällsord.

Men skatt är fortfarande det bästa sättet att få in pengar till dessa kollektiva nyttigheter. Att i stället skapa en sjukvård baserad på plånbokens storlek är samma sak som att låta polisen bara serva dem som kan betala.

Helt resultatlöst blir förhoppningsvis inte utredningens arbete.

Även alliansen verkar numera tvivla på metoden att utförsäkra människor så att de varken får sjukpenning eller a-kassa. Där bör en förändring kunna ske ganska snabbt.

Och naturligtvis finns andra möjligheter till förbättringar.

Till exempel bör taket i sjukförsäkringen höjas. Dagens tak ligger på 26 500 kronor i månaden. För inkomster därutöver gäller inte sjukförsäkringen, ändå får de som tjänar mer betala skatt till sjukförsäkringen på hela sin inkomst.

Men om sjukförsäkringen finansieras solidariskt måste också förmånerna fördelas solidariskt, om inte annat för att alla ska vara villiga att betala till försäkringen.

Det här insåg den tidigare majoriteten och höjde taket till motsvarande 35 300 kronor i månaden.

Noteras bör att alliansen åter sänkte taket till sin ursprungliga nivå när de kom till makten.

Om alliansen verkligen menar allvar med att få ned samhällets kostnader för sjukvård bör mer satsas på rehabilitering och förbättrad arbetsmiljö i stället för att sänka ersättningar och höja avgifter.

Men tvärtom har arbetsgivarens ansvar för rehabilitering närmast fallit i glömska.

Med en bättre arbetsmiljö och en bättre rehabilitering kan människor arbeta längre. Det gäller speciellt jobb i lågbetalda slitsamma yrken.

Därmed sjunker också samhällets kostnader för sjukvård.

Förhoppningsvis låter den parlamentariskt tillsatta utredningen inga ideologiska skuggor skymma möjligheten att nu ta tillfället i akt att studera vilket slag av sjukförsäkring som får fler människor i arbete.