När tro och arbetsliv kolliderar

I Sverige råder religionsfobi. Det anser Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd och samtidigt assistent på IF Metalls förbundskontor. Hon och arbetslivsprästen Stanley Rydell möts i ett samtal om när tro och arbetsliv möts. Och krockar.

– Vet du var man kan fira jul? Jag har en katolsk kompis från Irland som kommer hit och som vill ha någonstans att gå – men jag fixar inte jul. Jag har nästan glömt vad man gör, säger Helena Benaouda.

– Hon kan komma till vår församling. Jag jobbar på julafton, svarar Stanley Rydell.

De möts över en kopp te i en julpyntad lunchrestaurang.

Hon, född i Finland, i dag ordförande för Sveriges muslimska råd och till yrket assistent på IF Metalls förhandlingsenhet sedan 30 år tillbaka, ungefär lika länge som hon praktiserat islam.

Han, född i frikyrklig familj i småländska bibelbältet, och sedan cirka tio år arbetslivspräst i Brännkyrka församling i Stockholm. Han ska visserligen sköta dop, begravningar, gudstjänster men också finnas där för de anställda som vistas i församlingen. I större och mindre kriser.

Religion må starta många krig. Men lika ofta verkar troende finna varandra, oavsett religion.

– Jag visste inte att sådana som du fanns, utbrister Helena. Vi har ju fängelse- och sjukhusimamer, men en person ute i arbetslivet är ingen dum idé. Du och jag kanske skulle ha mer kontakt, säger hon och blinkar med ena ögat mot Stanley.

– Att vara ute i arbetslivet är aningen perifert hos oss, man får kämpa. Men det står arbetslivspräst på mitt visitkort, och det blir ofta en inkörsport för folk att öppna sig om arbetet.

Han fungerar som en resurs för personalansvariga, men är tydlig i att det är de anställda han finns där för. Kyrkan konkurrerar inte med facket, anser han. Det är tydligt vem som gör vad. En arbetslivspräst är mer ett extra stöd, särskilt för de existentiella funderingarna i samband med kriser: Tsunamin. Nedskärningar. Eller om en anställd blir allvarligt sjuk men fortsätter gå till jobbet. In i det sista.

– Det är inte bara för de närmast sörjande sådant är svårt, utan även randpersonerna – till exempel arbetskamrater. De kan behöva sitta ner enskilt och samtala om vad de känner inför den här personen, som man gillar så mycket och vill ha kvar. Jag har ju absolut tystnadsplikt.

Får du komma in när tro betyder något roligt? undrar Helena.

– Det utåtriktade arbetet är ju roligt hela tiden. Jag har varit student- och sjukhuspräst tidigare. Att komma ut bland människor är min drivkraft. Det blir så spännande dialoger.

– Jag tänker att tro också kan ha något positivt med sig i arbetet, flikar Helena in. Det finns en grundsyn med moraliska krav på en själv. Troende brukar aldrig stjäla på jobbet, och känner starkt ansvar för sina arbetsuppgifter. Man är inte bara rädd för arbetsgivaren, utan för gud också.

Gapskratt.

– Här är det raka rör, kontrar Stanley.

– Inte rädd kanske, men man känner att man måste uppfylla det jobb man måste göra. Inför arbetsgivare och inför gud. Man kan inte smita.

Kan man vara aktivt troende på en svensk arbetsplats?

– Klart man kan. Men det beror mycket på individen och hur väl fungerande arbetsplatsen är.

Man måste vara säker på sig själv. Är man fortfarande sökande kan det bli svårt. Andra kan bli osäkra på vad man egentligen står för och själva bli osäkra, säger Helena Benaouda.

– Det är alltid jobbigt att förhålla sig till otydliga människor som utstrålar osäkerhet. Ju starkare man är i sin egen identitet desto lättare har man med relationer. Då blir det också lättare att förhålla sig till värdegrunden eller kulturen på arbetsplatsen, säger Stanley Rydell.

– Samtidigt är man på jobbet för att jobba. Inte tro, säger Helena.

Deras val av tro skiljer sig ändå åt.

– Kristnas tro syns, och skiljer sig inte lika mycket från det allmänna. Det är inte så märkvärdigt att prata om att man var i kyrkan. Men det finns en allmän religionsfobi i samhället – att troende är lite konstiga, anser Helena.

– Ja, att vi inte hänger med och så där. Jag är otroligt okänslig för det och tycker nog det är kul att vara annorlunda, säger Stanley.

Helena tycker att det fungerar bra på hennes arbetsplats IF Metall. Som nu till jul, då folk ger varandra vin, får hon alltid alkoholfritt.

– Men jag jobbar inom fackföreningsrörelsen. Där vågar man inte fråga så mycket, man är korrekt och rädd att vara diskriminerande.

Däremot finns orealistiska förväntningar på henne.

– Jag får mycket frågor om utrikespolitik, varför det är si eller så i Irak. Som muslim ställs man till svars för allt möjligt man inte kan påverka eller ha kontroll över. Mitt område är Sverige, resten får jag väl hänvisa till typ Obama.

– Det är skönt med en lite odramatisk attityd. Jag behöver inte svara på alla frågor. Det viktiga är att möta människan. Ibland är ju den där yttre frågan ett kontaktförsök, anser Stanley.

– Så är det, men många muslimer på svenska arbetsplatser tycker det är jobbigt att hela tiden behöva svara. Det händer också att folk tycker de har rätt att ställa privata frågor. Sjalen till exempel. Folk på stan kan utbrista: Jag vet att du inte mår bra. Då svarar jag: Visst, vad tar du per timme? Man måste skämta för att folk ska se att det blir tokigt.

Hur mycket bör en arbetsplats anpassa sig?

– Om arbetsplatsen kan anpassa sig till att folk röker, kan man anpassa den så att folk kan be. Att tro i sig kräver ju ingen extratid, svarar Helena Benaouda.

Hon säger att enskilda överenskommelser med chefen om en halvtimme, timme extra runt fredagslunchen är vanligt för muslimer. Så att de hinner med fredagsbönen.

Diskrimineringen är vanligare innan man får jobbet, enligt Helena. Hon berättar om när hon letade kontorist till en arbetsplats där hon har ett religiöst uppdrag. Helena nämnde för arbetsförmedlingen att sjal var helt okej, inget krav, men att det inte gör något. Och fick svaret ”så kan vi inte skriva, vi försöker få av dem sjalen”. Eller väninnan, socialsekreterare, som under en anställningsintervju fick frågan: ”Kan du vara neutral eller kommer du vara partisk mot muslimer?”

– Det finns väldigt märkliga föreställningar om muslimer. Först var vi bara förtryckta eller förtryckare. Efter elfte september har vi två alternativ: förtryckta/förtryckare eller terrorister.

– När man möter något främmande har man två alternativ: Man tycker det är fel och ogiltigförklarar därmed det främmande. Eller så tvingas man gå djupare i sin egen identitet och hittar något som håller bättre. Då får man en chans att fördjupa sin egen identitet och blir därmed tryggare. Det främmande blir inte lika hotfullt. Men de flesta väljer den lättare vägen, säger Stanley Rydell.

Hur religiösa kläder kan man bära i arbetslivet?

– Man måste i vissa lägen kunna identifiera sig. Det går inte att ställa orimliga krav på att aldrig göra det. Då måste personen som bär till exempel niqab ordna det själv, anser Helena.

– Då är det viktigt att den som kräver identifiering gör det på ett etiskt fint sätt, säger Stanley.

– Tänk om någon skulle vara utklädd till jultomte året runt. Det skulle uppfattas som annorlunda men man skulle inte ifrågasätta eller bli rädd – för man förknippar tomten med sin egen tradition. Förknippandet avgör.