Det pratas mycket om att sjuka och arbetslösa hamnar i en ohållbar ekonomisk situation. RÄTT. Men vad som förvånar mig är att kampen för rätten till sjukförsäkring, a-kassa med mera verkar vara en kamp om det är ett bidrag som staten betalar ur statsbudgeten eller inte.

Det är ju ett försäkringsbelopp från en försäkring som vi har betalt en premie till ända sedan 1958. En försäkring som arbetsmarknadens parter kom överens om tillsammans med staten. Så kallad trepartsförsäkring.

Premien betalas in av arbetsgivaren och höjdes med 2 procent av löneökningarna som följde. Sammantaget blev det 35 procent av löneökningarna som ska gå till trygghetsförsäkringspremien. (Vi skulle med andra ord ha 35 procent högre lön i dag, men då hade vi måsta lösa sjukförsäkring, a-kassa, föräldraförsäkring arbetsskadeförsäkring med flera försäkringar hos privata försäkringsbolag).

Med den kan alltså likställas en lönedel lika framförhandlad som dagens avtalsförsäkringfinansiering.  Men i början av 1990-talet så tog Kjell Olof Feldt ensidigt makten över försäkringen. Våra fackliga företrädare på förbundsnivå har sedan dess inte brytt sig om vår rätt till försäkringen.

Försäkringen heter arbetsgivaravgift. Och har ett överskott på i runda slängar hundra miljarder per år de senaste tio åren.

Feldt tyckte att arbetsmarknadens försäkringar inte skulle ge så stort överskott, därmed tog han pengarna till statsfinanserna. Sedan har man blivit tvungen att finansiera finanskrisen med dessa överskott och fortfarande utan fackföreningsrörelsens reaktion för att försvara rätten till försäkringen.

Att diskutera hur sjuk- och arbetslöshetsförsäkring ska finansieras är ett hån mot tidigare finansminister Gunnar Sträng, som är pappa till vår världsunika trygghetsförsäkringsfinansiering, som hela tiden har kunnat gett ekonomisk trygghet åt alla oberoende av livssituation om den används som det var tänkt.

Men då måste statsmakten ställa högre krav på samhällsansvar för storkapitalägarna. Högre skatter på deras svindlande bonusar och överkompensering.

Men statsmakten föredrar att hellre ge sjuka och arbetslösa en inkomstminskningschock än att låta stackars mångmiljonärer och miljardärer få en skattechock. Allt i marknadsdiktaturens anda. Mer pengar åt de få som lever stort på flertalets behov av arbete, vård, utbildning, infrastruktur med mera.

Lennart Önblad
IF Metall, socialdemokrat