Foto: Johannes Frandsen Bild: Johannes Frandsen

I mars kom Wilman, Carmen och sonen Martin till Sverige. Familjen Pinto hade sålt allt de hade för jobba ihop ett sparkapital som skulle göra livet i Peru lättare. Men några veckor senare stod familjen på gatan i Stockholm.


De sålde allt för att komma till Sverige och jobba som städare.
 Tre veckor senare ringde det peruanska konsulatet i Stockholm till LO.
– Hej, vi vet inte vad vi ska göra. Vi har en familj här som vi inte kan ta hand om.

Det skulle bli en god sparslant på banken.

Så familjen Pinto – Wilman, Carmen och sonen Martin – sålde allt de hade för att åka till Sverige och städa. De trodde att de skulle tjäna 27 000 kronor i månaden och senare återvända till Arequipa i södra Peru med pengar på banken.

Men så blev det inte.

Den 11 mars i år kom familjen till Sverige. Föräldrarna hade erbjudits jobb på en städfirma i en Stockholmsförort som Wilmans bror och svägerska drev.
Wilman hade fått höra att familjen kunde komma till Sverige som arbetskraftinvandrare. Den sjuåriga sonen skulle skrivas in i svensk skola, tänkte de.

Villkoren i anställningserbjudande såg bra ut men paret förstod aldrig att det var frågan om endast ett erbjudande och inte ett bindande anställningsavtal.

– Vi är totalt grundlurade, sa Wilman Pinto senare då han intervjuades av Kyrkans Tidning.

När familjen kom till Sverige förstod de snart att ett jobberbjudande inte alls är samma sak som ett anställningsavtal.

Makarna kördes mellan olika lägenheter som de skulle städa.

– Vissa dagar började vi sju, andra tio men vi slutade aldrig före sex på kvällen, berättade Wilman Pinto för Kyrkans Tidning.

Familjen var inkvarterad i en förortslägenhet tillsammans med tre andra latinamerikaner som arbetade svart åt företaget. Tiden gick och något anställningsavtal såg familjen inte röken av. En dag började de båda bröderna att gräla om arbetsvillkoren.

Dagen efter bråket stod familjen Pinto utan både jobb och bostad.

Thord Pettersson på LO minns telefonsamtalet från det peruanska konsulatet.

– Det var en sen torsdagseftermiddag. De ringde och berättade att det fanns en familj där som hade svenskt arbetskrafttillstånd men inte längre hade någonstans att ta vägen, säger han.

Dagen efter träffar Thord Pettersson familjen som LO sedan inkvarterar på ett vandrarhem i Alvik, vilket betaldes genom Transports solidaritetskassa.

– Vi skramlade även ihop 500 kronor och två SL-remsor här på LO som familjen fick i väntan på att de sociala myndigheterna kunde ta över, säger han.
Den som kommer till Sverige som arbetskraftinvandrare har rätt att stanna i tre månader och leta ett nytt jobb innan tillståndet löper ut.

För familjen Pinto var det dock aldrig något alternativ. De kunde ingen svenska och hade inte heller någon aning om hur de skulle hitta kunder som de skulle få städa åt.

Från sin familj i Peru fick de pengar till flygbiljetterna hem. Men när familjen skulle sätta sig på planet sveptes norra Europa in i askmolnet från den isländska vulkanen. Återigen var familjen strandsatt. Men denna gång var de sociala myndigheterna inkopplade och de fick under några veckor hjälp att betala mat och boende.

Precis innan familjen lämnade Sverige förklarade Wilman för Kyrkans Tidning att han kände sig grundlurad.

– Jag har svårt att få in hur man kan låta sig bli så lurad. Hade vi vetat sanningen att det bara var ett erbjudande om jobb skulle vi aldrig ha sålt allt och åkt iväg.