När det i rörelsen talas om ”facklig politisk samverkan” finns det flera undertexter.

En är den uppenbara konservativt nostalgiska återklangen. Med darr på rösten förkunnas att LO startade ”parti’t”. De marscherade genom 1900-talshistoriens träskmarker tillsammans för att efter hård kamp skapa världens bästa samhälle. På samhällsutvecklingens högsta berg står de nu och skådar hur deras livsverk förgörs av alliansorcher. Gamla Fylke är inte längre vad det varit.

Men, lyder den trosvissa fortsättningen, snart ska brödraskapet återsamlas och det goda folkhemmet återupprättas. Orcherna ska jagas på flykten och Sauron förgöras. Snart sitter de hemma i Fylke med farbror Tage och Per Albin, röker en trivsam pipa, och planerar fortsättningen på ATP-reformen.

Det tillbakablickande perspektivet är lite pinsamt. Samhällsutvecklingen lägger mer på historiens sophög än det ger evigt liv. Om ”rörelse” innebär förändring, och inte samhälleligt stillastående, borde sådant som ”facklig politisk samverkan” prövas utifrån sin lämplighet snarare än ses som något evigt nödvändigt vid sidan om Kalle Anka på julafton och treenigheten.

Den intressanta frågan för fackets företrädare är: skulle LO starta ett socialdemokratiskt parti i dag? Eller skulle facket gå andra vägar för att påverka samhällspolitiken?

För det andra finns ytterligare en undertext till ”facklig politisk samverkan” som är mer konfliktfylld än pinsam.

Med ”facklig” avses nästan jämt LO och LO-förbunden, medan TCO och Saco inte är tillräckligt fina för att vara ”fackliga” på riktigt.

Det är egentligen lite konstigt. Den politiska analysen borde ju gå ut på att säkra partiets närkontakt med de fackliga grupper som växer, medan samhällssektorer som är på väg att bli överspelade prioriteras ner.

Socialdemokratins framgångar har varit positionen i samhällsutvecklingens frontlinje, inte förmågan att ha allians med det försvinnande. Arbetarrörelsen har varit framtiden, inte ett försvarsverk för samhällsutvecklingens losers.

Frågan är om detta är på väg att ändras?

I få fall kräver facklig politisk samverkan nya krav eftersom vare sig TCO eller Sacoär socialdemokratiska organisationer.

Den tredje undertexten till är den självklarhet med vilken LO betraktats som en socialdemokratisk organisation.

Egentligen är det ett stort mysterium att det socialdemokratiska LO klarar av att organisera människor som har en annan partipolitisk tillhörighet.

Vad är det som förmår en troende centerpartist eller kristdemokrat att faktiskt vara med i en socialdemokratisk organisation?

Skulle människor som håller på AIK acceptera att deras bostadsrättsförening ensidigt supportade Djurgården? Skulle sossar fortsätta vara med i Konsum om de ensidigt stöttade folkpartiet?

Kopplingen LO och socialdemokratin måste bero på en slags hypnos eller förtrollning. Frågan är hur länge den kommer att hålla? Om vi tycker att människor ska ha frihet att själva välja politiska färger – och om vi vill ha ett samhälle med mångfald och tolerans – borde vi väl också försöka minimera graden av tvångstillhörighet?

Det blir svårt att i framtiden motivera varför folk ska vara med i en partipolitiskt ensidig organisation.

Det fungerade på 1900-talet men var inte ett dugg mer moraliskt då heller. Länge hade facket en kollektivanslutning till socialdemokraterna som nyblivna medlemmar inte ens informerades om. Dels kan man undra varför facket ville föra sina medlemmar bakom ljuset, dels varför socialdemokraterna ville ha medlemmar som inte visste om sitt medlemskap?

Det har med människosyn att göra, för att använda en sliten klyscha?

Här tror jag att LO nått vägs ände, ty om den socialdemokratiska förtrollningen brutits nu är det inte längre lika självklart att arbetare = facket = socialdemokraterna.

Att socialdemokraterna har problem med att inte längre klara av att presentera en politisk berättelse som folk tror på, det vet vi redan. En femtedel av den arbetande befolkningen röstar på det gamla arbetarpartiet.

Men vad ska LO göra i detta läge?

På kort sikt är det uppenbart: det handlar om att bredda det politiska kontaktnätet, det räcker inte längre med att odla ett enda parti. LO har en skyldighet att bevaka medlemmarnas intressen och därmed också att skaffa sig de påverkans kanaler som är nödvändiga, utan nostalgisk ångest.

På lite längre sikt har LO ett snårigare problem. Hur ska den egna organisationen försörjas med rätt kompetens i ett kunskapssamhälle?

Den fackliga begåvningsreserven har sugits upp av ett allt bredare utbildningssystem – som till skillnad från förr nu ger alla med ”läshuvud” en chans. Därmed får arbetarklassens barn större möjligheter att odla sin begåvning.

Men när de återkommer till rörelsen duger de inte att stå på listorna, utan får nöja sig med att bära trunken åt dem som har rätt bakgrund. Partiets listor tillåter bara folk med representationskompetens snarare än kunskapskompetens. Partiet tvingas därför anställa en flock med politiska sekreterare som ska uppdatera 120-åringen med lite samtidskunskaper.

Kvittot på fackets svårigheter att hantera kunskapssamhällets möjligheter är att de inte längre förser oss med nya institutionella lösningar. LO är inte längre en motor för samhällsdebatten. Det är inte dit som partierna vänder sig när de ska hitta vägen framåt.

LO har i bästa fall blivit en remissinstans som de goda idéerna, i sämsta fall något som står mitt i vägen för det kreativa och nyskapande.

Troligtvis skulle en kylig utvärdering ge TCO betydligt fler kreativitetspoäng när det gäller såväl att synas i debatten som att leverera intressanta förslag till samhällslösningar. Kanske Saco och dess förbund med.

Ska det vara någon samverkan mellan politik och fack så måste det bygga på vad som är intressant, inte på vad som är tradition.

Slutligen. Allt detta sagt har jag likväl en tro på att Socialdemokraterna (partiet) och facket (LO) har en framtid tillsammans, men att den bör baseras på principer om människors frihet från politiskt förtryck och på gammal hederlig pragmatism.

Respekt för människors politiska uppfattning, men också gemensamma satsningar på att påverka samhällsdebatten och hitta praktiska lösningar på våra vardagsproblem.

Folk stödjer nämligen inte rörelser på grund av deras visioner utan därför att de gör samhället bättre.

Stigbjörn Ljunggren
Egen företagare som började sin bana på Norrsundets bruk