Högsta prio: ett industriavtal
Analys. Att åstadkomma ett nytt industriavtal som återfår sin forna glans och betydelse är högsta prioritet bland fack och arbetsgivare inom industrin. Också Teknikföretagen – som sagt upp avtalet – är nu redo för ett nytt försök. Men det är ingen enkel resa som väntar.
Exakt hur det ska gå till och hur ett reviderat eller nytt avtal ska se ut är än så länge i allra högsta grad oklart. Och även om viljan förefaller god så är de problem som ledde till uppsägningen lika olösta i dag som då.
Huvudpoängen eller skälet som Teknikarbetsgivarna uppgav för uppsägningen av industriavtalet var att dess normerande roll inte längre fungerade. Omvärlden brast i respekt för industrins uppgörelser. De kom allt mer att bli golv i stället för en ram, hette det i argumentationen.
Lösningen på problemet finns därför inte att söka enbart eller ens främst inom industrin. Omvärldens inställning till en eventuell ny uppgörelse är minst lika viktig. Utan dess stöd är inte mycket vunnet.
Den grundläggande kritiken utifrån har främst handlat om att stillatigande tvingas se på när industrin förhandlar och inte kunnat påverka slutresultatet. Samtidigt har de andra branscherna förväntats acceptera och respektera det framförhandlade resultatet. Detta är en ordning som fått och fortsatt får många att protestera.
Just därför avgörs framgången för framtidens eventuella industriavtal mer utanför industrins staket än innanför.
Inflytande över lönenormen för fack och arbetsgivare från fler delar av ekonomin än den internationellt konkurrensutsatta sektorn (främst industrin) är sannolikt en förutsättning för framgång. Alternativet är en större acceptans från industrins arbetsgivare att norm inte är liktydigt med tak utan mer har innebörden av riktmärke.
Ambitionen att förnya eller revidera industriavtalet så att alla inom industrin, inklusive Teknikarbetsgivarna, accepterar uppgörelsen är heller ingen enkel uppgift. Det förutsätter förändringar av det nuvarande avtalet och det betyder sannolikt svårigheter. Vad som ska eller behöver ändras är ännu så länge outtalat.
Alla överenskommelser inom industrigrupperingen måste dessutom bejakas av omvärlden om det ska få betydelse för lönebildningen som helhet. Överläggningarna om ett nytt huvudavtal var ett försök att vidga diskussionen om en väl fungerande lönebildning till en långt bredare krets än industrin. Men också de ansträngningarna sprack och det är högst oklart om någon vill/vågar/förmår försöka en gång till.
Förutom den betydande svårigheten med att låta flera än industrins parter ha ett inflytande över lönebildningen finns andra stötestenar. Kraven på något högre avtalade löneökningar i branscher som inte löneglider (till skillnad från industrin) irriterar industriarbetsgivarna. Detsamma gäller satsningarna som främst LO-förbunden genomfört och som riktats mot kvinnodominerade och lågt avlönade avtalsområden.
Tekniken att nå resultat kan säkert variera, men inriktningen finns det starkt stöd för. Veckans lönerapport från LO visade att jämställdhetssatsningen i avtalsrörelsen 2007 innebar tydliga framsteg. Förbundens uttalade strävan att minska lönegapet mellan manligt och kvinnligt dominerade branscher fungerade.
Därför är det enkelt att konstatera: Det kommer mera i nästa avtalsrörelse oavsett hur det går med industrins ansträngningar att förnya eller revidera industriavtalet.
