Kraftkarlen, sanningssägaren, författaren och journalisten Vilhelm Moberg är väl idag för många (de flesta?) en lätt bleknad bild. Likaså förknippas väl i allmänhet Kristina från Duvemåla med Björn och Benny, inte med Moberg.

Visst tronade hans Utvandrarna överst i en omröstning för tio år sen om 1900-talets bästa svenska roman. Men nog hade väl boken god draghjälp av Troells filmatisering som också visats i TV?

Ändå var Moberg en framträdande gestalt som författare, debattör och journalist under flera decennier. Kanske är det dags att åter läsa honom?

Det tycker nog Jens Liljestrand, författare, journalist, kritiker och manifestförfattare som nu iklär sig också rollen som litteraturforskare med avhandlingen Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie (Ordfront). Det gör han på ett utmärkt sätt.

Sextio år efter utgivningen av den första romanen av fyra om Kristina, Karl Oskar och alla de andra, undersöker han hur romansviten speglar sin samtid och Mobergs liv som författare, samhällskritiker och privatperson under samma period.

Dessutom visar han hur utvandrarsviten blev en ”folkets läsning” och vad som hänt med verket de femtio år som gått efter fullbordandet: till exempel översättningar, utvandrarmonumentet i Karlshamn och som nämnts filmatiseringen och Kristina i Duvemåla.

Bakgrunden är ett minimum av nödvändigt teoriunderlag och vederbörligt erkännande av vad som sagts tidigare i den omfattande Mobergsforskningen. Jens Liljestrand berättar färgrikt och levande om hur det kalla krigets politiska vardag sätter många spår i den bild av1800-talets värld som Moberg skildrar.

Hans allt svartare kritik av ett Sverige som framstår som korrupt med alla ”affärer” under 50-talet, och en socialdemokrati som han finner allt tandlösare förmedlas i böckerna bland annat gernom hans positiva syn på USA.

Som en konsekvens av sin inställning emigrerade han ju själv så småningom – fast till Schweiz. Men flyttade hem igen senare, vilket kan nämnas, med tanke på att huvudpersonens ”återkomst”, är det kanske vanligaste motivet i hans författarskap. Han delade ju erfarenheten med flykten från hembygden inte bara med 1800-talets emigranter, utan också med alla svenskar som liksom han lämnade landet för staden under första hälften av 1900-talet.

Delvis blir emigrantskildringen ett slags utopi om hur ett bra samhälle ideologiskt borde kunna se ut också i Mobergs samtid. Men den individualism som sannerligen var Mobergs egen träder å andra sidan tydligt fram i Karl Oskars gestalt: en enstöring som är sig själv nog.

Samtidigt visar Liljestrand att Moberg i slutet av 40-talet snarare än att vara en utomstående rabulist var väl etablerad i det svenska kultursamhället. Det var ju också från den positionen hans indignation över det som kallades rättsröta, med tyngd kunde spridas via massmedierna och i hans författarskap, till exempel genom romanen Det gamla riket (1954) eller pjäsen Domaren (1958).

Birger Hedén