Den rekordstora avtalsrörelsen 2010 blev en ekonomisk framgång för arbetsgivarna. I krisens skugga lyckades de pressa ner årets löneökningar under en procent på många avtalsområden.

Statliga Medlingsinstitutet ser avtalsrörelsen som en framgång för lönebildningen som helhet. Trots betydande svårigheter lyckades parterna nå uppgörelser utan uppslitande strider.

– Om man ska envisas med att utse vinnare i avtalsrörelsen så gick de ekonomiska delarna – löneökningarna – arbetsgivarnas väg. Men inflytandefrågorna blev en motsvarande framgång för fackföreningarna, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth.

Avtalsrörelsens i särklass mest besvärliga fråga handlade om hur, när och under vilka villkor företag ska få använda bemanningsföretag samtidigt som det finns tidigare uppsagda med återanställningsrätt.

Lösningarna på problemet kom att variera kraftigt, men innebar ändå att den omstridda frågan reglerades i avtal. Och enbart detta var en facklig framgång. Arbetsgivarnas utgångspunkt var att frågan inte ens skulle luftas under förhandlingarna.

Löneökningarna blev på motsvarande sätt en arbetsgivarframgång. Löneökningstakten för 2010 hamnade på flera avtalsområden under en procent och dessutom sköts löneökningarna framåt i tiden, vilket sänkte arbetsgivarnas kostnader än mer.

Förklaringen var förutom krisen också hur krisen utnyttjades i den allmänna debatten. Arbetsgivarna lyckades etablera en allmän uppfattning om att krisens härjningar omöjliggjorde centralt beslutade löneökningar.

Mycket tidigt under förberedelserna gick ledande företrädare för Svenskt Näringsliv ut med uppfattningen att 2010 skulle innebära noll kronor eller procent i de centrala löneavtalen.

– I efterhand kan det utspelet och den efterföljande debatten sägas ha medverkat till den utvecklingen som sedan blev verklighet, säger Claes Stråth.

De ekonomiska förutsättningarna varierade dock kraftigt mellan de olika branscherna. Också det togs i förväg till intäkt för att avtalsrörelsen skulle bli särskilt besvärlig. Detsamma gällde det faktum att avtalsrörelsen var extremt omfattande med 3,3 miljoner anställda som skulle få 550 nya löneavtal.

– Och ändå har avtalsrörelsen tuggat på under relativt ordnade former, säger Claes Stråth och hänvisar till statistiken över varsel och utlösta varsel om konflikt.

Det är inte alls en stormflod av störningar utan ett begränsat antal.

Men det finns avvikelser från den gängse mallen för avtalsrörelser och en del av det som inträffade kan ha bäring också på fortsättningen.

– Att industrins parter hade flera varsel och dessutom en omfattande konflikt – i massa- och pappersindustrin – hör till ovanligheterna, säger Claes Stråth.

Ovanligt var det också att tjänstemännen inom delar av industrin gjorde upp utan att invänta kollegorna i IF Metall.

Ett omstritt inslag i årets avtalsrörelse är också att medlare i högre utsträckning än tidigare inte förmått lotsa parterna i mål sina uppdrag. De har i flera fall helt enkelt avstått från att presentera bud när kraven på löneökningarna överstigit den norm som etablerats inom den konkurrensutsatta sektorn.

– Det har hänt tidigare men det är fler fall i år och är en direkt följd av hur vårt uppdrag är formulerat. Vi ska verka för en väl fungerande lönebildning och normen för löneökningarna utgörs av vad den internationellt konkurrensutsatta sektorn träffar avtal om, konstaterar Claes Stråth.