Lotta Sandström

Lotta Sandström tittar på färgprover tillsammans med Saleh Mohammad.

Lotta Sandström från Linköping bestämde sig för att starta eget. I krigets Afghanistan. Nu försörjer hon sig själv och hjälper samtidigt ett av världens fattigaste folk.

– Jag är inte rädd. Men jag har varit lite fundersam då och då.

Just nu är hon hemma en vända i Linköping för att fixa med hemsidan där hennes kollektion av mössor och annat har lanserats. I vardagsrummet och i sovrummet ligger travar med mössor i olika naturfärger som hon har skickat från Afghanistan. Ytterligare en väska har transporterats till Stockholm av en afghansk vän och den 24-åriga dottern är nu på väg med väskan till Linköping.

– Tacos, bearnaisesås och färska räkor har jag saknat. Min tanke är att bo på båda ställena i fortsättningen, i Kabul och Linköping. Jag har ju tre döttrar.

Lotta Sandström lärde sig sticka och virka när hon var fyra och designade kläder när hon var sex sju år. Efter ett jobb på pappersbruket köpte hon en tygaffär i Kisa, drev den några år, avvecklade den när hon fick barn, jobbade på friskvårdscenter.

– Jag fick veta att man kunde söka civila tjänster till den svenska Afghanistanstyrkan. Jag sökte tjänsten som logistikansvarig, antogs och i oktober 2007 kom jag till den svenska campen i Mazar e Sharif. Färden med pansarvagnen från flygplatsen glömmer jag aldrig! De dramatiska bergen, det beiga landskapet. Otroligt vackert!

I Afghanistan såg hon att många barn gick barfota samtidigt som vintern närmade sig. Därför började hon samla in pengar till stövlar och strumpor.

– Tidningen Land skrev om det och det startade en lavin. Plötsligt hade jag en halv miljon kronor. Jag åkte runt i landet med de svenska styrkorna och delade ut stövlar och strumpor.

Men det blev en kvarts miljon över.

– Ute i byarna klagade man på att det inte fanns några flickskolor. Så för pengarna köpte jag tält, mattor, kaminer och skrivmateriel och kunde leverera 28 kompletta skolutrustningar. Detta var ju också en biljett för mig att få åka runt och se landet.

Hon förvånades av att afghanerna ofta gick barhuvade och frös, samtidigt som det fanns får – och därmed ull – överallt.

– Jag tog med mig en låda ull hem till en expert i Sverige som sa att kvaliteten var ok. Då bestämde jag mig för att lära dem sticka mössor. Jag var arbetslös men fick starta eget-bidrag och ett lån och åkte ner till Afghanistan igen.

Efter diverse turer fick hon tag i ett spinneri. Därefter satte hon igång med att utbilda kvinnor i att sticka mössor som hon själv designat. Kvinnorna fick betalt för detta och löfte om högre lön när de väl lärt sig.

– Man stickar i Afghanistan också, men man stickar på ett spegelvänt vis på något sätt. Det blir inte den jämna struktur som jag vill ha. Jag visade två kvinnor i taget, en på var sida om mig, hur de skulle göra. Nu har jag utbildat 15 stycken och de får betalt för varje färdig mössa.

Arbetslösheten – inte minst bland kvinnor – är stor i Kabul. Därför har det ibland varit kö till Lotta Sandströms stickfabrik.

– Jag minns när jag hade betalat ut den första lönen. Lite senare mötte jag en av kvinnorna som kom från marknaden med ett brett leende och en stor kasse med mat under armen.

Att vara kvinna i Afghanistan är inga problem – för Lotta Sandström.

– Tvärt om är det ofta en fördel. Männen känner sig inte hotade av mig eftersom jag är utlänning. Det händer att de tilltalar mig med Sir. Men jag har fått gå tuffa matcher med männen i spinneriet. Jag har varit så arg att jag kastat saker.

En annan fördel är att hon är oberoende. Hon är inte utsänd av någon stat, avlönas inte av FN eller någon biståndsorganisation.

– Det inger respekt har jag märkt.

Hon hyr ett rum hos Svenska Afghanistankommittén i Kabul, handarbetar på kvällarna, kollar på internet och uppdaterar sin webshop.

– Mycket tid tillbringar jag i bil. Trafikkaoset i stan förvärras då och då av hot mot vissa byggnader som gör att gator stängs av och trafiken dirigeras om. Jag åker taxi men funderar på att skaffa bil nu när jag lärt mig hitta.

Kriget märker hon inte mycket av. Hon går på egen hand till basaren och handlar och rädd är hon sällan. Men det har hänt att hon fått sms om att en självmordsbombare sprängt sig själv några kvarter bort från där hon befunnit sig.

– Vid ett tillfälle hamnade min bil mitt i en demonstration mot den där amerikanske pastorn som hotade med att bränna Koranen. Folkmassan var mycket upprörd. Min chaufför sa att jag skulle fixa till sjalen så det inte syntes att jag var utlänning. Då kom två bilar med afghaner som körde upp bredvid oss och täckte oss så vi kunde ta oss bort därifrån.